Nyamko Sabuni, riksdagsledamot för folkpartiet.
I sin fotostudio i en före detta Konsumaffär på Söder, några hundra meter för långt österut för att kunna räknas till trendiga SoFo, bläddrar Elisabeth Ohlson Wallin i en provtryckning av sin nya bok Kvinnor. Hennes signum, det könsöverskridande, återkommer i flera bilder. Lotta Bromé som kung, Marie-Louise Ekman med en tunn mustasch och Babben Larsson som baseballspelare fladdrar förbi.
Här finns också det andra tema som Elisabeth Ohlson Wallin ofta återkommer till, det religiösa, som i en madonnabild av hennes egen hustru Minna i amningströja med blottat bröst och parets ettåriga dotter Ada på armen.
Men mer provocerande än enstaka lösmustascher och något naket kvinnobröst blir det inte när Elisabeth Ohlson Wallin summerar sina 25 år som fotograf genom att ge ut en fotobok med 147 kvinnoporträtt, varav 30 även visas i en utställning på Hotel Diplomat.
– Jag förknippas mest med Ecce homo, aids och tunga saker. Nu visar jag vad jag egentligen gör, det är det här som är mitt levebröd. Utställningarna är bara en bonus, säger hon.
Bilderna i Kvinnor är i huvudsak beställningsjobb som genom åren publicerats i olika tidningar, på skivomslag, i årsredovisningar. Men det är sällan några traditionella kvinnoporträtt där objekten ler och lägger huvudet på sned. Ansiktsuttrycken är ofta allvarliga, poserna kraftfulla.
– I början plåtade jag kvinnor som man brukar plåta kvinnor. Män har alltid makt från början, det är så enkelt att fotografera dem. Men med tiden vågade jag regissera kvinnorna mer. Det var lite överraskande att jag hade så många kvinnobilder jag tyckte om. Jag har ju mest fotograferat män eftersom jag jobbat mycket med näringslivet. Jag är en typisk gubbfotograf från början, säger Elisabeth Ohlson Wallin.
Det är liv och rörelse i hennes studio eftersom hon för dagen är hundvakt åt en terrier, vars namn hon tillfälligt glömt. Väggarna i lokalen, som hon delar med bokförlaget Normal, är fulla av inramade foton från hennes karriär, och jodå, där finns Jesus i högklackat omgiven av transvestiter i jätteformat över en hel vägg. På golvet står ett mindre porträtt av Anna Lindh som inte fått någon väggplats än; det är bara två månader sedan fotografen tog lokalen i besittning.
– Många vill gärna skriva att jag älskar att provocera. Kanske visar den här boken att jag egentligen är ganska snäll. Jag känner inte själv att jag provocerar, det är i så fall mina ämnen som är provocerande eller svåra, säger Elisabeth Ohlson Wallin.
I Kvinnor finns även enstaka bilder från de icke inkomstbringande men desto mer kontroversiella utställningarna, som prostituerade Caroline i drottningstass från projektet Älskade tjackhora.
Sin drivkraft identifierar Elisabeth Ohlson Wallin som ett otroligt starkt behov av att visa upp orättvisor. Söndagsskolans undervisning om rätt och fel och den svaga människan bet sig fast för livet.
– Styrka är att våga säga ifrån. Jag har lärt mig att konflikter ska undvikas. Men om jag inte vågar ta de konflikterna i mun så vågar jag i alla fall göra det i bild.
Det politiska intresset är stort, men låter sig inte lätt kategoriseras – Elisabeth Ohlson Wallin är enligt egen utsago vänster i vissa frågor, ”otroligt borgerlig” i andra. Hon är övertygad om att hon kommer att fortsätta bråka även på ålderdomshemmet.
– Jag tror att jag är ganska snäll, men också arg. Jag har en T-shirt som det står ”Fuck Bush” på, men den vågar jag inte ha när jag jobbar. Den har jag ju bara på mig när jag är hemma, haha.
De samhällsskildrande ambitionerna till trots är Elisabeth Ohlson Wallins bilder inte rent dokumentära utan tvärtom tydligt arrangerade, såväl hennes utställningsfotografier som beställningsporträtten.
– Jag är inte en särskilt duktig dokumentärfotograf, men jag har kommit på att om jag får blanda den dokumentära sanningen med det arrangerade så kommer jag till min rätt. Jag är väldigt mycket regissör och egentligen inte så tekniskt driven, säger hon.
Resultatet kallas av somliga för kitschigt och barnsligt, något hon till en början blev jätteledsen över. Nu ser hon det inte längre som negativ kritik och har insett att hon gillar kitsch – färgerna, det kommersiella bildspråket, blandningen av yta och djup.
Men konstnär, nej, det vill hon inte riktigt gå med på att kalla sig. Det vill inte alla kritiker heller göra, för den delen.
– Jag tror att det jag gör ses som för politiskt, det är inte snyggt. Jag kan vara lite ledsen för att jag ibland bara ses som ett skrikigt homo. Jag känner mig heller inte hemma i konstvärlden. Men när någon kallar någon av mina bilder för ett ”verk” känns det mysigt.
