–Åsiktsförtrycket och islamiseringen av Gazaremsan har gått oerhört fort och är väldigt brutal. Att visa bilder från Gaza på Västbanken och i Israel har bidragit till att bryta isoleringen och byggt en bro mellan de olika platserna, säger Mia Gröndahl via telefon från sitt hem i Kairo.
Hon har nyligen kommit hem från den Sida-sponsrade utställningen som hon åkt runt med på Västbanken, Israel och Gaza sedan i februari.
Utställningen innehåller bilder på graffitimålningar i Gaza som hon dokumenterat i över sju år, samt musik av bland andra rapparna i gruppen Palestinian Unit, dansuppvisningar och filmer från enklaven.
60 fotografier och en 30 meter lång muralmålning har hon fraktat runt mellan platser som Jerusalem, Nasaret och Betlehem. Motiven är martyrporträtt, bröllopsbilder och religiösa budskap från styrande Hamas och oppositionen al-Fatah, som målats på väggar och muren som Israel byggt runt Gaza.
–Utställningen visar en tid i Gazas historia när både Hamas och al-Fatah gav varandra utrymme på väggar och murar. Alla röster kunde komma till tals och det fanns en pluralism i både konst och politik sominte finns sedan Hamas tog över, säger hon.
Graffitin i Gaza växte fram som en del av motståndskampen mot den israeliska ockupationen under första intifadan (palestinska upproret) 1987. Då handlade graffitin om att ”skriva och springa” och det fanns inte tid för de mer konstnärliga motiven som Mia Gröndahl har fotograferat. Enligt henne domineras graffitin nu av de religiösa budskapen från Hamas, och klimatet för journalister och konstnärer har hårdnat.
Trots det tillstånd som Mia Gröndahl fick av Hamas innan utställningen togs ut på turné blev den stoppad när den kom till Gaza den 1 maj. Hip hop och kvinnliga dansare på scenen var inte längre okej. Efter många om och men genomfördes utställningen till slut, men utan de programpunkter Hamas motsatte sig.
–Sverige sponsrar den här utställningen, men Sida kan inte ringa och klaga hos Hamas eftersom EU inte vill ha något samröre med dem. Det är det oerhörda i den här situationen. Vi kan inte sätta någon som helst press på Hamas utifrån den politik som förs nu, säger Mia Gröndahl, som anser att EU borde börja kommunicera med terrorstämplade Hamas.
När Mia Gröndahl sedan lämnade Gaza blev Jamal Abu Al-Qumsan, som öppnat sitt galleri för utställningen, förhörd och misshandlad av Hamas poliser vid ett flertal tillfällen. Galleristen är också ordförande för en fackförening där olika kulturorganisationer och kulturcentra i Gaza ingår.
–Förut var det okända människor som attackerade internetkaféer, biografer och fester. Överfallen har inte ökat, men det som är annorlunda är att det är på order av polisen. Det är organiserat. Det är förstås hemskt att det händer, men nu kan man åtminstone gå till en människorättsorganisation och berätta vem som ligger bakom misshandeln och var den ägde rum, säger Majda Saka som jobbar på ett kulturcenter i staden Khan Younis i Gazaremsan.
Hon känner Jamal Abu Al-Qumsan personligen, men har inte fått reda på exakt vad som ligger bakom misshandeln. Enligt henne har det sedan slutet av 1990-talet varit svårt att organisera kulturarrangemang som är för både män och kvinnor, men de senaste två åren har den strikta religiösa regeringen gjort det ännu tuffare.
Majda Saka beskriver kulturlivet i Gaza som inaktivt. Det finns en bio ”som är 90 procent kontrollerad, där man kan se seriösa dokumentärer”. Olika organisationer i Gaza ordnar filmfestivaler, det spelas vissa traditionella pjäser och hon menar att bröllopsfesterna är det enda forumet för livemusik.
–Inget som har att göra med modern kultur, särskilt musik, accepteras av Hamas, säger Majda Saka.
I Israel möttes utställningen också av censur. I staden Haifa beordrades kulturcentret, som drivs av en palestinsk-israelisk organisation, att ta ned ett graffitiporträtt av Hamas grundare Ahmed Yassin. Porträttet fick inte heller hängas upp i Nasaret.
