Tomteröda skynken hänger från fönster och balkonger. Tjocka trädstammar pryds av röda band.

Men det handlar inte om jul­dekorationer. I Stockholms inner­stad har den röda färgen fått en ny innebörd – rött signalerar ett ­ilsket nej till nya gallerior.

På 1970-talet protesterade stockholmarna mot almfällningen i Kungsan. Nu, när det är tidigt 2000-tal, handlar det om galleriavågen som drar över stan.

Den röda färgen sprider sig från Odenplan till Hornstull, och i grupper på Facebook diskuterar stockholmarna hur de ska få stopp på galleriafebern. Namnunderskrifter samlas in på Odenplan och Sergels torg, och i helgen blir det modevisning på Götgatsbacken för att väcka opinion mot galleriaetableringarna.

I protesterna förenas vänster- och miljöaktivister med konsumtionströtta innerstadsbor, fristående småbutiker och vanliga stockholmare som vill värna den speciella karaktären i sina kvarter.

Brittiska Financial Times rapporterar om en ny aktivism i Stockholms innerstad.

Tidningen konstaterar att det finns en gräns även för konsensusinriktade svenskar – ställda inför storstilade stadsbyggnadsprojekt nöjer de sig inte längre med att knyta näven i fickan.

I Vasastan har invånarna kastat av sig den svenska medelklassens försiktighet och ”rest sig i revolt”, enligt tidningen.

Och nog bubblar det av ilska i de stillsamt charmiga kvarteren kring Odenplan, där var och varannan butiksägare sätter upp röda anslag på sina fönster.

Under kristallkronorna på Antique och Quriosa-shopen står butiksinnehavaren Örjan Strand. På ett bord belamrat med gammalt porslin har han lagt ut protestlistor.

–Det finns redan tillräckligt många gallerior i Stockholm, ­säger han och får medhåll av ­Sofia Pihlblad som tittar in i butiken en stund.

–Människor tycker ju om Vasa­stan för småskaligheten här, ­säger hon och talar länge och upprört om hur onödigt och dumt hon tycker att det är med en storgalleria i en stadsdel fylld av små­butiker.

Det är rejäla förändringar på gång i Vasastan. Citybanan ska göra Odenplan till Sveriges största ­trafikknutpunkt efter ­Stockholms Central. Stadsbiblioteket ska få en stor tillbyggnad, och en under­jordisk galleria ska byggas under Odenplan.

Inget av detta verkar väcka ­någon entusiasm i området. Men det är den 20000 kvadratmeter stora gallerian som fått bägaren att rinna över för många i Vasa­stan. De oroar sig för att små­butikerna ska försvinna, de befarar att stadsdelen ska förlora sin identitet. Och de fasar för den långa byggtiden.

”Att bygga en butiksgalleria i tre våningar under jord mitt inne i den täta stenstadsbebyggelsen medför betydande konsekvenser för miljön i närområdet”, heter det i handlingar från stadsbyggnadskontoret.

Men anläggningen behövs för att finansiera Citybanans station vid Odenplan. Genom att låta ett fastighetsbolag bygga galleria får staden in pengar till stations­bygget.

Samtidigt ska Vasastans shoppingutbud, där det saknas kedjebutiker som H&M, kompletteras.

–Handeln är inte komplett kring Odenplan. Nu ser vi till att Vasastan också får sin galleria, säger Tomas Enqvist, handläggare på stadsbyggnadskontoret.

Det finns de som menar att galleriaprotesterna mest handlar om konservatism och snobbism. Att de kommer från folk som är rädda för att det ska bli svårt att sälja bostadsrätten när området förvandlas till byggarbetsplats.

–Det finns också en reflexmässig opposition mot gallerior, bara för att de är inomhus och på privat mark. Men jag tycker inte att man kan ha en principiell invändning mot gallerior, säger Bosse Bergman, stadshistoriker och författare till boken Handelsplats, shopping, stadsliv.

Bosse Bergman påpekar att inglasade shoppingmiljöer visst kan fylla en funktion i ett kallt och nordligt land. Själv har han studerat galleriaetableringar sedan 1980-talet, och han menar att många gallerior varit positiva tillskott.

Men i Sverige har gallerior länge varit ett småstadsfenomen; med viss rätt är det många stockholmare som associerar shoppinggallerior till downtown Skövde.

–När det gäller galleriseringen ligger Stockholm efter lands­orten, säger Bosse Bergman och konstaterar att det var först mot slutet av 90-talet som galleria­vågen kom igång på allvar i Stockholms innerstad.

Småstäderna däremot var snabba med att bygga gallerior redan på 80-talet. Tomma Domus- och Epa-varuhus gjordes om till gallerior, kvarter efter kvarter glasades in till inomhusmiljöer.

På 80-talet började också omvandlingen av förortscentrum till gallerior.

Och nu är alltså galleriavågen i Stockholms innerstad med full kraft, understödd av högkonjunktur och rekordartad konsumtionsökning.

–Nu är det igång på ett lite konstigt sätt. På varje litet ställe där man ska förnya, så kommer också den här idén om att det ska vara en galleria.

Bosse Bergman menar att de som befarar att gallerian under Odenplan ska slå ut många av de lokala småhandlarna har rätt i sina farhågor.

–Det blir lite mer likformigt och anonymt. Det handlar om en sorts kulturell, stadsmässig förlust, säger han.

Men trots att han själv bor i Vasa­stan så har han inte engagerat sig i proteströrelsen mot Odenplansgallerian.

–Men när det gäller Sergels torg skulle jag direkt skriva på en protestlista, säger han och tillägger att den dag som de öppna ytorna kring Sergels torg glasas in så försvinner också ett viktigt och inmutat offentligt rum i Stockholm.

Gallerior påverkar inte bara hyresnivåer och butiksutbud. Gallerior påverkar också det offentliga livet; när stadslivet glasas in så förändras spelreglerna.

Många fastighetsägare och butiksägare vill inte ha några shoppingstörande verksamheter i sina gallerior. Det blir nej till demonstranter, predikanter och gatumusikanter. Fastighetsbolaget Boultbee, som bland annat äger Västermalmsgallerian, Fältöversten och Ringen i Stockholm, tillåter inte minsta flygblad i sina gallerior.

Stockholmare som vill protestera mot politiska beslut får söka sig någon annanstans – eller hänga ut ett tomterött lakan från sovrumsfönstret.