När Karl Fredrik Mattsson – mannen bakom de åtta nidmynten – trädde fram på Kulturhuset i veckan pressades han på en förklaring till sitt spektakulära konstprojekt ”Vår horkarl till kung”. Och frågorna lär fortsätta att hagla.

Mattssons tystnad upplevs närmast som en förolämpning. Till den grad har vi vant oss vid att ett konstverk ska ackompanjeras av ord. Varför kan han inte säga något om syftet?

Reaktionen ligger i linje med konstvärldens tilltagande akademisering. Sedan några år kan konstnärer doktorera på sitt eget konstnärskap – ett talande tecken på den förskjutning som skett från bild till ord.

Stjärnkuratorn Catherine Davids mastodontkatalog till DocumentaX i Kassel för 15 år sedan var fullspäckad med teoretisk text och med sina nätta 800 sidor och drygt fyra kilo satte hon ribban för en internationell utställningstrend där ordet svartsjukt pockade på uppmärksamhet.

Det parodiska med Karl Fredrik Mattssons verk är att budskapet ligger i öppen dager. Det behövs ingen exkurs, inga uttömmande texter. Med sitt haikuartade påstående om statschefen har han visat att han tycker monarkin hör hemma i dyn. Jag studsar först inför termen ”horkarl” – ett ord som ingen skulle använda om en erotoman år 2012. Men Mattsson är copywriter och medveten om språkets valörer. Med ordet länkar han vår nuvarande kung till en svunnen patriarkal tid då kungligheter på ett självklart sätt höll sig med frillor.

Ett bra konstverk öppnar dörrar för nya och oväntade tankar, men Mattsson nöjer sig med att haka på de pikanta detaljer som redan valsat runt i press och tv. Konsthistoriskt hör hans verk hemma i facket satirkonst. Fast här tävlar han med svåra konkurrenter.

Jag tänker på Carl August Ehrensvärds lika rafsiga som säkra teckningar av Katarina den stora som mansslukerska och av en handfallen GustavIII som tar hjälp av hovstallmästare Munck för att alstra en tronarvinge. Men det finns en skillnad. Ehrensvärd gjorde sin satir för byrålådan – bara de närmaste vännerna kände till – medan Karl Fredrik Mattsson leker katt-och-råtta med massmedier och polis.

I sin gryniga dokumentärfilm ”Kungaexperimentet” får vi följa den mödosamma processen fram till den förvrängda enkronan. Projektet framstår nästan som pinsamt mallat – ”så här gör du för att bli en konceptuell konstnär”.

Konstkritiker ropar inte hurra för varje nytt verk en konstnär gör i skandalgenren, men det finns en skräck för att sätta snäva gränser för den provocerande konsten. Men världen blir inte per automatik större för varje nytt konstverk som föds. Karl Fredrik Mattsson får inte tanken att svindla.