Fildelning är inte ett hot mot filmskaparna.
Det säger Christine Vachon, en av branschens mest framgångsrika indieproducenter, senast med ”I'm not there”.
Historien om Christine Vachon är historien om den moderna independentfilmen. Vachon, född 1962, ligger bakom filmer som ”Kids”, ”Happiness”, ”Boys don't cry”, ”Storytelling”, ”One hour photo”, ”Far from heaven” och ”I'm not there”. Hon började jobba i branschen i New York på det sena 1980-talet.
- Det var en tid av möjligheter. Regissörer som Jim Jarmusch och Spike Lee inledde sina karriärer och den alternativa, experimentella filmen ifrågasattes på ett nytt sätt, säger Vachon, på Sverigebesök för att delta i Filminstitutets branschevenemang Drömfabriken.
- När jag såg Todd Haynes film ”Superstar: The Karen Carpenter Story” (1987) kändes det stort. Tidigare var alternativ film som vitaminer, nyttigt men inte särskilt gott. Nu fick en konstnärlig film också vara underhållande.
Christine Vachon säger att hon inte är nostalgisk; det kommer ungefär lika många bra filmer varje år, och på många sätt är det bättre för unga filmare i dag:
- Nu behöver man inte längre belåna sitt hus för att göra film. Men om vi är i en bra eller dålig period för filmen kan man aldrig säga förrän tio år efteråt.
Vachon berättar att hon hört talas om det svenska Pirate Bay-målet. Trots att hennes levebröd är människor som betalar för film vill hon inte fördöma vare sig legala eller illegala fildelare:
- Att skicka dem i fängelse är som att sätta plåster på ett läckande skepp. För mig är fildelning inte ett problem för filmskaparna utan för distributörerna: Deal with it.
- Men vad vi alla vill är att göra film som är finansiellt hållbar. Det betyder att den går runt, inte nödvändigtvis att den gör en vinst på flera miljoner.
Christine Vachon har trots sin långa karriär aldrig fått en Oscar för bästa film. Hon tvivlar, säger hon, på att det någonsin händer:
- Förmodligen ger dem mig en Oscar för mitt livsverk när jag är 90. Men Oscar är inte det som får mig att gå upp på morgonen.
”Far from heaven”: Den gjordes tre veckor efter 11 september-dåden, så för mig hör den intimt ihop med de händelserna. Allt stod på huvudet. De sade att Dennis Quaid inte fick flyga hem, för om det sker ett attentat till skulle han inte våga komma tillbaka. Jag tänkte ”om det sker ett till blir det knappast fler filmer alls”.
”Boys don't cry”: Det var fantastiskt att ha så unga, coola skådespelare. Vi bodde på billiga motell i Texas. Det är svårt att tänka sig hur okänd Hilary Swank var på den tiden.
”One hour photo”: Regissören Mark Romanek spelar äntligen in sin andra långfilm nu, med Keira Knightley. Han var en mycket spännande regissör att jobba med. Och Robin Williams var grymt rolig - men bara mellan tagningarna.
”Happiness”: Det var en hård inspelning. Budgeten minskades drastiskt kort innan vi började filma. Det blev långa dagar vilket var jobbigt för barnen i filmen.
”I'm not there”: Det stora med att göra musikfilmer är att det finns ögonblick när allt faller på plats, när man hör musiken och ser inom sig hur filmen kommer att bli. Ett sådant ögonblick inträffade vid en scen när Cate Blanchett spelade Dylanlåtar på en klubb.
