De vildvuxna inslagen i all tuktad ­trädgårdsprakt är kungens egen idé

– Titta här, säger drottning Silvia och pekar ut en imponerande vista (utsikt i trädgårdssammanhang) från kungaparets privata terrass på baksidan av Solliden.

Vi väntar på att kungen ska ansluta sig till oss för att förhoppningsvis – för himlen är vidöppen och det spöregnar – ta en runda genom parken och alla de olika trädgårdsrummen innan turistströmmen släpps in genom grindarna klockan elva prick.

Här uppifrån ser man en grusgång som leder rakt in igenom en idegranshäck bakom en magnifik perennrabatt längst ner på den brant sluttande gräsmattan. Där innanför skymtar ett trolskt litet trädgårdsrum med ett par vita bänkar och en marmorgosse, allt inramat av skuggande lövträd i ett hav av ormbunkar. På kvällarna är gläntan också upplyst och ännu mer mystisk, får vi veta. Det är en av drottning Victorias små överraskningar. Solliden fullkomligt kryllar av dem.

Kungens farfars mor visste hur man skapar en trädgård och hade visionen klar redan när hon lät bygga sitt sommarslott vid förra sekelskiftet. 1906 var huset inflyttningsklart, tydligt inspirerat av hennes älskade villa på Capri men också av hennes livmedikus Axel Munthes redan då berömda San Michele på samma ö. Trädgården tog ytterligare några år att färdigställa.

– Fast egentligen, säger kungen som nu har kommit ut till oss, blir ju en trädgård aldrig färdig. Här pågår ständigt en långsam utveckling av det som alltid har funnits. Saker växer och dör, det är en helt naturlig ­förändring.

Både han och drottningen är mycket engagerade i den här trädgårdens utveckling, och har så varit under alla de 32 år som de har tillbringat somrarna här. ”Solliden är vårt paradis på sommaren och vår dröm på vintern”, brukar kungen säga. Och han och drottningen ägnar många stunder under vinterhalvåret åt att planera för nya tillskott i trädgården. De tre breda perennnrabatterna med böljande konturer bakom slottet kom till på drottning Silvias initiativ.

– Tidigare var det raka rabatter med margueriter där som hade planterats på prinsessan Sibyllas tid, ­berättar drottningen. Jag hade en idé om att göra rabatterna lite livligare och vi beslöt att plantera i den här ­vågigare formen.

När de valde perenner i stället för ettåriga sommarblommor återknöt de också till traditionen från drottning Victorias tid. Nu, mitt i högsommaren, är det en färgprakt av himmelsblå riddarsporre ’Blue Bird’, vita höstflox ’White Admiral’, knallröd studentnejlika, gul strålrudbeckia, vit och rosa astilbe samt syrenlila ­höstaster.

– Perennrabatterna är drottningens pyssel, inflikar kungen. Det är mycket jobb med dem, plantorna måste tas upp och delas efter runt fem år.

Stenpartiet en bit längre bort är också ett resultat av kungaparets trädgårdsplanering.

– Förr var det bara en kulle täckt med vildrosor och tistlar, berättar drottningen. Vi tittade på gamla fotografier och inspirerades att anlägga ett stenparti. Det är det svåraste som finns, upptäckte vi. Det ska helst ­finnas något som blommar hela sommaren och samtidigt tål att växa i tunn jord och torka. Det är ett varmt och vindskyddat ställe i trädgården med massor av fjärilar där vi gärna sitter på kvällarna.

Just torkan är förstås ett evigt ­gissel, även för en kung.

– Som alla andra bönder håller jag på med vattenledningar nu. Det finns nästan inget grundvatten på Öland och det har verkligen varit extremt torrt i år, ända fram till den här veckan. Tack och lov har jag egna gamla dammar i min skog, men nu är vattnet slut även där och jag måste hitta andra lösningar.

En hel sommar satt kungen på traktorn och röjde i ”en djungel” av träd, sly och hassel bakom Italienska trädgården inför bygget av nytt vattenspel. I dag är det ett porlande vattenfall över murade kalkstensterrasser med perenner runt om. Det var kungens 40-årspresent från regering och riksdag. Men uppslaget kom från drottningen, och hon hade under visst hemlighetsmakeri bett trädgårdsarkitekten Walter Bauer och hans fru konstnären Lisa Bauer om hjälp med en skiss. Den visar hon oss nu; dold bakom anonyma bokpärmar öppnar sig en tredimensionell akvarellskiss över vattenfallet och tillhörande planteringar. ”Som en vacker gammal tysk sagobok”, myser drottningen.

– Äsch det där var ju så länge ­sedan, kontrar kungen och ­hämtar själv tre gamla fina engelska trädgårdsböcker inifrån slottsbiblioteket. En av dem, Beautiful ­gardens and how to grow them, har också en dedikation: till Daisy, kronprinsessan Margareta, kungens farmor och själv enormt trädgårdskunnig.

Precis som farfar Gustaf VI Adolf går han alltid en runda i trädgården varje dag och noterar vad som bör åtgärdas. Medan kungen är mer intresserad av tunga projekt och rejäla växter som träd och buskar, älskar drottningen fuchsior och rosor. I synnerhet den ljuvt rosablommande ’Eden Rose’ som här blir flera meter hög och blommar hela sommaren där den står skyddat längst in mot en mur i pergolan vid slottets sydsida.

Här inne i den mest privata delen av trädgården, dit turister aldrig släpps in, finns också ett välvuxet blåregn, en liten näckrosdamm och fem krukor på rad med duvblå agapanthus, Afrikas blå lilja. De härstammar alla från en enda agapanthuslök som drottning Silvia tog med sig hem från Madeira för många år sedan.

Nu hänger regnet i luften och drottningen skyndar sig att veva ner en markis som extra skydd för favo­ritrosen. Hon brukar också gå ut och skaka bort tunga regndroppar från rosorna både här och i den holländska rosenträdgården en bit bort. Den kallas så därför att rosorna där var en gåva till drottning Victoria från ­Hollands drottning Vilhelmina på 1920-talet.

Längst ner i parken där de höga träden kastar effektiva skuggor ville tidigare inga blommor trivas.

– Vi försökte med både vildrosor och astilbe men det var för mörkt, ­berättar drottningen. Fuchsior gick däremot mycket bra, men jag tyckte inte att blommorna syntes riktigt när de stod i krukor på marken.

Så hon kläckte idén att sätta upp fuchsiorna i dubbla krukrader på metallbågar, höga som äreportar. På det sättet kan man beskåda blomprakten underifrån, just så som fuchsior med sitt hängande växtsätt gör sig bäst. Ingen slump heller att de i drottningens barndomsland Brasilien brukade kallas Brincos de Princesa, prinsess­örhängen. Så här brukade vi göra, säger hon och nyper en fuchsiablomma som hon sedan hänger över örat med ett förtjust skratt och blicken full av minnen.

Kungen föredrar ännu större vedartade växter och han gillar definitivt inte tulpaner. Varför inte det? undrar jag häpet.

– Därför att de gnisslar, blir det snabba svaret.

Sedan tillägger han att han minsann ändå har planterat tusentals ­lökar och varje år måste plantera ännu fler. För turisterna, på våren. Själv är han sällan här vid den tiden så han slipper ju eventuellt gnissel.

Redan vid ingången till Solliden förstod vi att det här inte bara är en väl bevarad historisk trädgård med inslag av både tysk och brittisk trädgårdskonst från 1900-talets början. Det första som möter besökarna är nämligen ett par vildvuxna rundlar, mitt i den välklippta gräsmattan, med gulnande lökblast och yvigt vajande gräs. Här har någon uppenbarligen tänkt till, någon som är vän med det vilda i naturen.

Framför den kritvita italienska ­villan är sommarplanteringarna betydligt mer traditionella – knallröda begonior i en gräsmatterondell, tryfferade med stramt klippta buxbomsklot. Men så ska det vara, tycker trädgårdens ägare som månar om kopplingen till forna tider.

Drottning Victoria, som lät bygga Solliden efter sin vision om ett italienskt paradis i den svenska solen, var självklart mycket trädgårdskunnig. Hon tillbringade ju sin barndoms somrar på Mainau, blomsterslottet där ­hennes far, storhertig Friedrich I av Baden, skapade en enastående ­anläggning med en mycket speciell trädsamling, ett arboretum.

– Han skänkte också många träd hit till Solliden. Somliga hade han själv fört hem som fröer från sina många resor och odlat upp på Mainau, berättar drottning Silvia som väl känner till slottsparken på ön i Bodensjön.

– Drottning Victoria var lika skicklig fotograf som trädgårdsarkitekt, betonar kungen. Hon hade ett fantastiskt öga för att plantera träd och hade även förmågan att föreställa sig hur de skulle se ut om hundra år.

Vi står och tittar ut över den mäktiga Engelska parken där varma gräsmattor ångar av nyfallet sommarregn. Här finns en omhuldad gingko, en trädart som anses vara ett av jordens äldsta. I en stor gammal ek slingrar sig en osannolikt blommande ­honungsros sju, åtta meter upp.

Längst bort skymtar en magnifik blodbok intill den verkliga sevärd­heten, ett tulpanträd som blommar nu, mitt i juli, med blekgröna tulpanformade blommor. Ett sådant finns även på Mainau, vet drottningen. Det var inte alltid som drottning Victo­rias trädplantering följde nogsamt uppdragna linjer. Ibland tilläts slumpen spela in. Det berättas att parkens åtta plataner hamnade där de står sedan prins Eugen, drottning Victorias ­svåger, hade kastat ut åtta stenar över axeln.

Kontrasten kunde inte vara större till den formella Italienska trädgården närmare slottet, den som kanske mest är förknippad med Sollidens trädgårdsprakt – fyra kvadratiska buxbomskvarter med lika många terrakottaurnor från 1700-talet omgivna av stramt formklippta höga tujor och med ett mycket gammalt brunnskar av kalksten som mittpunkt. Här utgörs blomprakten av klarröda pelargoner och vita dahlior.

– Vi prövar oss fram, berättar drottningen. Det gäller att hitta blommor som tål regn utan att bli fula. Ett tag hade vi margueriter här men det blev ett förfärligt plockande.

– Nu vill jag passa på och fråga en sak, säger kungen plötsligt när vi har gått runt i trädgården en stund. Såg ni att det fanns ett område med ner­vissnade tulpaner och ganska högt, ­uppvuxet gräs på gräsmattan vid ­ingången? Vad tyckte ni om det?

Då visar det sig att detta vackra vilda inslag i all den tuktade trädgårdsprakten är kungens egen idé. Tulpanblasten får avmogna i egen takt och näringen hinner gå tillbaka ner i ­löken. Samtidigt ser det lite spännande ut och väcker säkert många funderingar. Inte minst hos kungens trädgårdsmästare som nog hellre skulle vilja ha det lite mer välklippt och ­städat där, förstår vi.

– Kanske kan vi plantera in vallmo och blåklint och andra vilda blommor där, föreslår drottningen entusiastiskt.

Och så där håller de på när vi lämnar dem. När de bollat färdigt idéer med varandra blir det nog en riktig vildäng där.