– Paul Ottossons insats är extraordinär.
Amerikanska Kathryn Bigelow, i Venedig i Italien för att berätta om Irak-krigsfilmen Hurt locker, filmad i Jordanien, börjar lite oväntat med att nämna en kille från… Hässleholm.
– Jag såg till att slå upp hans namn så stort jag kunde i förtexterna, som ingen annan ljudtekniker förr, tror jag.
Skånske Paul Ottosson, med titlar som 2012 och flera Spiderman i sitt cv, är Oscarnominerad för två av sina insatser på Hurt locker; ljudredigering och ljudmixning. Totalt nio nomineringar har filmen fått. Men det vet inte Kathryn Bigelow när detta samtal äger rum, hon bara känner att Ottosson är en av dessa värdefulla människor som hon handplockar till sina projekt.
– Det är främst därför jag jobbar mer ”småskaligt”. Jag får välja projekt, är med från scratch till färdig film och väljer själv mitt folk.
Så har hon arbetat genom hela sin professionella karriär, som startade 1982 med Willem Dafoe-filmen The Loveless. Visst har hon gått till de stora studiorna med sina idéer men det har aldrig blivit till något. Också Hurt locker fick kalla handen.
– Irakkriget intresserar ingen, ansåg de. Vilket är intressant, eftersom huvudfrågorna i presidentvalet blev ekonomin och… Irakkriget, säger Bigelow.
Lilla Voltage Pictures gav henne däremot fria händer att tillsammans med frilansjournalisten Mark Boal, med förstahandserfarenhet av läget, arbeta fram sin berättelse. Här möter vi tre amerikanska soldater från den specialstyrka som har i uppgift att desarmera bomber på Bagdads gator. Ett riskfyllt uppdrag, ibland med dödlig utgång, men också en tripp som tar testosteronet till kokpunkten.
– Det som drog mig till detta, bortsett från Mark Boals mycket välskrivna reportage, var en perfekt mix av politik och dramatik.
– Och det fanns ju ingen riktig Irak-krigsfilm än. Det finns film om Kuwait och Afghanistan men folk tenderar att blanda ihop dem. De flesta Irakskildringar, som den fina In the Valley of Elah (också den skriven av Boal) handlar om soldater som återvänt till USA. Jag tycker att vi hittade något nytt här.
Inspelningen gjordes i Jordanien, ibland bara några kilometer från irakiska gränsen.
– Jag var bra sugen på att sticka över till andra sidan och filma lite, berättar den 58-åriga regissören som enligt rykten var den enda som aldrig blev sjuk i den tryckande hettan och som alltid småsprang längst fram medan valda delar av filmteamet stod och spydde i vägrenen.
– Men jag fick inte. De sa att det fanns krypskyttar överallt. Men jag kom i alla fall nära, ler hon stolt.
Stolt är hon också över att irakierna i filmen faktiskt spelas av irakier.
– I många krigsfilmer spelas folk från Mellanöstern av marockaner, vilket ju är inkorrekt – i alla bemärkelser. Här spelas krigsfångarna av riktiga irakiska före detta krigsfångar. Det ger en helt egen autenticitet. Och även en värdighet, hoppas jag.
Något hon däremot struntar i är sitt kön och att hon ger sig in på något så macho som krigsgenren.
– Jag filmar humanistiskt och inte genom en genuslins. Men vad jag har sett så verkar ju krigsindustrin inte så olik filmindustrin, som jag ju är ganska så väl bevandrad i.
