Inför resan till landet hamstrar jag tidskrifter på Centralen. Visserligen ska det bara ta ett par timmar, men man har ju hört hur det är med SJ. Plötsligt blir man stående mellan Södertälje och Stockholm i gassande värme (kanske inte så stor risk den här sommaren) och med trasig kaffeautomat.

Fast resans enda incident visar sig vara ett perrongbyte. Under massförflyttningen från den ena plattformsänden till den andra utropar en man upprepade gånger att Sverige har det sämsta tågnätet i Europa. Jag förvånas över hans benhårt ideologiska SJ-hat. Även om jag håller med om att tågnätet inte håller måttet så har jag svårt att tolka flytten mellan a- och b-delen på perrongen som ett symtom på haveriet.

Glappet som ibland uppstår mellan ideologi och verklighet blir synligt också i de tidskrifter jag har fått med mig på tåget. Neo, Arena, Axess: Tillsammans utgör de en provkarta över svensk samhällsdebatt, från liberalt till (S) till konservativt. Eller liberalt, förresten. I och med senaste numret byter Neo färg, en nyansskiftning från liberal till borgerlig, i ett försök att attrahera konservativa läsare.

Tove Lifvendahl tecknar i en av tidskriftens krönikor en bild av borgerlighet i kris. Hur kan man göra för att idéerna inte ska bli urvattnade, när grunden för Alliansen och socialdemokraterna är till förväxling lik? Lifvendahl efterlyser tankemässig mångfald, men liksom den besvikne mannen på perrongen ger hon den ideologiska hemhörigheten prioritet. Tänk fritt, så länge du gör det under det borgerliga paraplyet. Kan dina argument för att Alliansen ska fortsätta styra fungera även för en socialdemokratisk regering? Ändra i så fall på ditt sätt att argumentera, inte ditt sätt att rösta.

I en av det senaste årets mest intressanta debattböcker, Isobel Hadley-Kamptzs Frihet & fruktan, vågar författaren lägga det ideologiska paraplyet åt sidan och ge sig ut i öppna luften. Hon utgår ifrån liberal idétradition, men skärskådar begreppen, inte minst frihet. Hadley-Kamptz föreslår sätt att skapa större frihet, och lösningarna är inte nödvändigtvis sådana man förknippar med liberalismen. Exempelvis väcker hon idén om medborgarlön från de döda. Med en medborgarlön som grund att stå på, menar Hadley-Kamptz, kommer människors val i verklig mening att bli fria, snarare än drivna av fruktan.

Det är ett förslag som får mig att tänka på ett annat bortglömt begrepp: Anständighet. Frihet, jämlikhet, broderskap är de ord som vi bygger samhällsdiskussionen kring. Men också ett mer anspråkslöst begrepp som anständighet kan fungera som ett mått på politikens grad av framgång. Det skulle exempelvis kunna användas för att bedöma lämpligheten i en politik som strävar efter att ta bort samhällets skyddsnät och kasta ut människor i fritt fall för att se om det kan få dem att anstränga sig mer – för att skaffa försörjning, för att få råd att bo, för att bli friska nog att jobba.

Politik måste förstås kunna handla om de där stora upplysningsorden, om ideologier och visioner, men det skadar nog inte att också lägga till några mindre storslagna poster i den politiska ordlistan.