Man måste våga tro att teatern och konsten faktiskt kan göra skillnad för en människa - eller ett samhälle.

Ingela Olsson, SvD:s Thaliapristagare 2011

–Det är jag, stolen och vattenflaskan. Jag är skärrad varje gång och rätt slut efteråt. Då tänker jag: Jag överlevde!

Ingela Olsson ler där hon sitter backstage på Teater Galeasen med det försommarvackra Stockholm utanför fönstren. På hennes t-shirt står det kaxigt ”Today I am a boy”. Men hon är lågmält ödmjuk när hon beskriver utmaningen att ensam på scenen under en timme och fyrtio minuter gestalta Joan Didions monolog Ett år av magiskt tänkande.

–Även Solitärer och Prinsessdramer var monologer, alla körde ju sitt eget race, men det här är speciellt. Det är extremt utsatt. Min bästa medicin mot nervositet och självmedvetenhet är att lyssna på vad min medspelare säger, då behöver jag inte tänka så mycket på mig själv. Men det funkar ju inte här. Det är en kamp mot självmedvetenheten.

Didions monolog handlar, liksom boken som blev en bästsäljare, om hur den amerikanska journalisten och författaren under ett år först hastigt förlorar sin make, därefter dottern i ett utdraget lidande. Döden är obegriplig, och den intellektuella Didion försöker fly sorgen och tomrummet med olika irrationella strategier.

Recensenterna har rosat Ingela Olssons förmåga att med små medel skapa ett intimt samtal med publiken. Hon möter vår blick, försvinner ut, sätter sig bland oss. Gestaltningen är på en gång kontrollerad och skyddslös, som om skådespelaren både undersöker och rycks med av rollens kamp med känslorna.

–Jag och regissören Tatu Hämäläinen hade två utgångspunkter: Att skapa ett akut här och nu, så man inte hamnar i en berättelse om en kärring i New York som inte har något med mig att göra, och att undersöka hur intim man kan bli på teatern. Hur nära kan man gå sig själv och hur nära kan man gå publiken? Hur icketeatral ton kan man ha?

Rytmiseringen är viktig och Ingela Olsson, som normalt sett är snabb, har fått kämpa med att ta ner tempot. Efter 40 föreställningar och alla slags publikreaktioner – gråt, skratt, bortvändhet och även några som har gått – har hon lärt sig att inte tolka publiken för mycket. Efter första publikgenomdraget var hon dock nära att ge upp.

–Jag kände mig så osäker, kunde inte avläsa publiken. Samtidigt bygger föreställningen på att jag tar in det som händer. Även utanför teaterns fönster, där livet pågår. Det är något jag alltmer gillar som skådespelare, att sudda ut gränsen mellan vardag och teaterroll. Men det kräver ett stort förarbete.

Ingela Olsson har lärt sig att identifiera änkorna, som ofta svarar henne i föreställningen. Folk kommer fram efteråt. Några har skrivit rörande brev. ”Tack, nu kan jag äntligen gå vidare.”

–Det är vad man drömmer om. Man måste våga tro att teatern och konsten faktiskt kan göra skillnad för en människa – eller ett samhälle. Dagens cyniska kulturpolitik har helt förlorat den dimensionen och det gör mig livrädd.

Ingela Olsson har ofta drivit sina egna projekt, gärna med texter som väcker motstånd. Det var hon som föreslog monologen för Galeasens chef Sophia Artin, som köpte boken, läste och 48 timmar senare sa: Vi kör!

–Didion skriver bra och har en kärv humor som jag älskar. På ett personligt plan handlar det även om ett slags kognitiv beteendeterapi, att möta det värsta som kan hända. Jag har alltid varit skraj för döden, att det ska hända barnen något, säger Ingela Olsson som – även om hon kan låta tårarna rinna på scenen – skyr sentimentalitet.

Kontrasten mellan Galeasens intima rum och den uppsättning hon parallellt medverkar i på Dramaten kunde inte vara större. I det amerikanska dramat En familj, i regi av gamla Galeasenkollegan Stefan Larsson, spelar Ingela Olsson äldsta dottern Barbara i en explosiv familjeuppgörelse med 13 roller. Modern spelas av förra årets Thaliapristagare Marie Göranzon. Uppsättningen är en långkörare från våren 2010, en svart komedi.

–Publiken skrattar, vi får stående ovationer. Det är då man måste brottas med att inte bli bekväm, en skrattknarkare. Jag får tvinga mig att tappa kontrollen lite.

Ingela Olsson talar sig varm för att skådespelaren ska vara central på teatern, en medskapare. Hon har kallat sig för ”en jobbig” skådespelare, en som tar plats och säger sin mening. Engagerad och modig kunde vara andra epitet. Hennes roller har ofta varit arga, komplexa kvinnor som inte passar in i normerna, som i Elfriede Jelineks Prinsessdramer, Ulrike Meinhof i Steve Sem-Sandbergs pjäs Theres och Valerie Solanas i Sara Stridsbergs pjäs om den provocerande feministen.

Didion-rollen känns mildare, men lika angelägen.

–Jag håller med dig. Jag har hållit på i 30 år och vill utmana på ett annat sätt än när jag var yngre. Det är skådespeleriet som intresserar mig, inte formen.

Scenkonst som enbart bygger på smarthet och ironier intresserar henne inte.

–Livet är för viktigt och skört för sådant. Att besvärja döden, att erkänna att vi inte begriper allt, det är något som berör alla. Där är jag romantisk, det erkänner jag.

I likhet med flera av Galeasens starka profiler som numera har spridits till institutionerna – Leif Andrée, Mikael Persbrandt, Lena B Eriksson, Stefan Larsson, Linus Tunström – är Ingela Olsson autodidakt; hon har inte gått scenskolan.

Det var tv-teatern som väckte hennes skådespelardrömmar. Som 18-åring for hon till Paris och upptäckte konsten. Hon hamnade så småningom på Galeasen, där hon medverkade i flera legendariska uppsättningar, ofta i regi av Rickard Günther. Galeasen har en speciell plats i Ingela Olssons hjärta. Hennes dotter Sascha Sanderfelt, som har gjort kostymerna till monologen, har sprungit här sedan barnsben.

Galeasens möjligheter att göra stora uppsättningar har minskat i takt med höjda hyror och tuffare kulturpolitik.

–Någon frågade mig: Var finns dagens Galeasen? Jag vet inte, men jag hoppas att jag bara är så mossig att jag inte har upptäckt det.

Ingela Olsson ser efter ett par intensiva spelår fram emot ett halvårs andningspaus för att hinna tänka, läsa och skissa på egna projekt. Klart är ett nytt samarbete med Sara Stridsberg på Dramaten, vars pjäs Medealand blev Ingela Olssons regidebut 2009.

– Jag vill regissera igen.

På onsdagen var det dock den makalösa skådespelaren som tog emot Thaliapriset.

–Jag är jätteglad! Det är ett så fint pris.