Svenska Dagbladets Thaliapris går till regissören Rickard Günther .
Rickard Günther har verkligen haft ett intensivt spelår. Först Prinsessdramer på Galeasen, och uppståndelsen efter att Jelinek fått Nobelpriset, så succén Jag är min egen fru på Stockholms stadsteater – och nu, nästa vecka Påklädaren medan han redan påbörjat repetitionerna av Staffan Göthes Temperance. Till hösten kommer dessa sistnämnda att spelas samtidigt på Stockholm stadsteater – tre iscensättningar på repertoaren samtidigt, något av ett rekord.
Att han tilldelas SvD:s Thaliapris har dock inget med flitbetyg att göra. Prinsessdramer var ett konstnärligt storverk där Rickard Günther fick briljera med sin känsla för dramaturgi, visuella skeenden och skådespelarinstruktion. Av fem monologer strök han fram en enda, två timmar lång identitetsfars om genus, kvinnlighet och död.
Jag är min egen fru är genremässigt något verkligen helt annat – ett suveränt hopp från det akademiska till off-Broadway. Berättelsen om transvestiten Charlotte von Mahlsdorf och hennes förmåga att överleva nazism och kommunism har en mycket amerikansk inramning som Günther ironiserar lätt över och därmed också når bortom alla klichéer – med hjälp av en formidabel Björn Kjellman som Dockhemschef iförd fotriktiga damskor och försynt kvinnlighet.
Det som förenar dessa två tolkningar är att skådespelarna verkar agera inuti en absolut trygghet, en förlitan på att regi, text och tilltal håller. Günther tycks ha lagt ett golv av ömsesidig förtröstan som gör att kommunikationen är direkt och alldeles nära.
Rickard Günther, 44, har gjort en lång seglats med sin galeas – från tonårig gatuakrobat till hyllad, etablerad regissör har vägen gått över lokalerna på Skeppsholmen som med åren blivit en mycket viktig plantskola för svensk teater. Här har Linus Tunström, Mikael Persbrandt, Stefan Larsson, Emil Graffman och Åsa Kalmér tagit några av sina första steg som aktörer och regissörer. Här utvecklades en fattig teater med en förkärlek att skildra staden och dess människor från dess mer mörka sidor. Och så kom en personlig krasch och några år av sjukskrivning. Efter det har Rickard Günther rest sig och än mer utvecklat regiuppdraget, breddat det och fördjupat det på en och samma gång.
- Om det är något jag lärt mig under mina år som regissör är det att inte överanstränga en iscensättning. Det gäller att skapa ett rum, ha tålamod att invänta skådespelarnas process och lita på deras intuition och att ta på sig rollen som exempelvis psykolog och pappa – även om den kan vara tung. säger Rickard Günther när vi träffas mellan ljussättningar och repetitioner.
- Det gäller att få texten att leva, att skapa närhet, fortsätter han. Jag är ju så privilegierad att jag kan arbeta på olika teatrar. På Galeasen har jag möjlighet att utmana och utveckla mig själv – jag älskar att göra teater av omöjliga material. På Stockholms stadsteater är bredden mer uttalad men här har man teknik och personal, tillgång till resurser. Det är två olika förutsättningar men egentligen ingen stor skillnad vad gäller sättet att arbeta.
Richard Günther har arbetat 20 år som regissör och gjort 53 uppsättningar, flest på Galeasen. Baal av Brecht, 1986, var den första iscensättning han själv var nöjd med. Det stora genombrottet var Sakrament 1987, fritt efter två texter av Lars Norén: Fursteslickaren och Mantegna Portfolio. Därefter kom en fransk, existentialistisk period med bl a Camus Caligula och den lekfulla Artauds Requiem. Under visst larm spelades den suggestiva, påstått antisemitiska Soporna, staden och döden av Fassbinder. Detta följdes av nyarg brittisk arbetarklassdramatik av Jim Cartwright och Jez Butterworth 1996. Året därpå kom Angels in America på Stockholms stadsteater – en fullödig tolkning av queertema och aidsproblematik.
– Jag har ingen egen, absolut estetik, säger Rickard Günther. Tvärtom, jag vill inte låsa mig, utan ständigt förnya mig. Det enkla är ändå viktigt för mig – och att skapa en känsla av att vara på väg. Skådespelarna ska aldrig känna att dom är färdiga med något, utan dom ska fortsätta jobba med texten vid var föreställning.
– Formspråken kan skifta, men några teman återkommer jag ofta till. Av någon anledning handlar ofta mina iscensättningar om döden, förhåller sig till den på något sätt. Dessutom handlar mina tolkningar också om utsatthet och ensamhet, vilket ju publiken alltid kan relatera till. Sökandet efter närhet och kärlek är centralt – alltså, man känner igen just sökandet, inte mättnaden.
– Viktigast är att göra pjästexten rättvisa på scenen, fortsätter Rickard Günther. Jag tror att jag har ett öga för skeenden, handling och att skapa situationer på scenen. Det första jag gör är att, oftast tillsammans med scenografen Peter Lundquist, skapa idéer om rummet där handlingen utspelas. Jobbar man på en institutionsteater ska ju ritningarna till scenografin lämnas ett halvår innan repetitionerna påbörjas. Jag gör alltid en snabb skiss över scenerierna, en grund. Jag håller aldrig på med improvisationer utan är mer direkt och målinriktad. Mina iscensättningar innehåller få påhitt – att modernisera texter, låta ensemblen bära moderna kläder och sån´t, tycker jag bara är att förenkla, förminska allmängiltighet och djup. Att skaffa sig delaktighet av andras liv och problem har ingenting med kläder att göra. En del regissörer legitimerar hela iscensättningar med att man flyttat dem till Sergels torg - det är förljuget.
–
Nästa vecka är det premiär på Påklädaren, den pjäs om Macbeth som Thorsten Flinck var på väg att sätta upp med Keve Hjelm för några år sedan men som aldrig spelades på grund av Keves sjukdom och bortgång. Och nu har även den aktuella uppsättningen blivit drabbad: Sven Wollter fick akut magbråck och opererades. Premiären blev uppskjuten.
– Ett tag fick vi för oss att pjäsen helt enkelt för otur med sig, den handlar ju också om det, om hur en skådespelartrupp ska sätta upp Macbeth – den skotska pjäsen som den kallas, det bringar olycka att nämna dess namn. Jag har alltid velat sätta upp Påklädaren och att få göra det med två grandioser, Sven Wollter och Johan Rabaeus, är fantastiskt, säger Rickard Günther.
– Vi har gjort den som den är skriven, den utspelas under 2:a världskriget, på engelsk landsort. Ensemblen består av tio personer, det är ju en stor pjäs.
–
Om Staffan Göthes Temperance som han just börjar repetera kan Rickard Günther inte säga så mycket...
– Nej, jag vill inte låsa mig så här tidigt – men det ska bli mycket roligt att jobba med en text av Staffan.
Rickard Günther tar en cigarett till innan han går in på Stadsteatern igen, aningen motvilligt från kvällsljus till scenmörker. Han erkänner att arbetstempot har varit väl högt under våren och säger att han nästa projekt med stor sannolikhet blir en film. ”Det finns planer....” säger han och vägrar säga mer. Han längtar efter det mer direkta sättet att iscensätta film och tror att det arbetstempo han har kan passa filminspelningen. Han kan bli trött på rollen som gigantisk auktoritet som regissören lätt får på teaterscenen.
– Jag har jobbat mycket, men är ändå en ung regissör. Trots allt känner jag det var gång jag påbörjar en uppsättning som om jag startar från en total nollpunkt, som om jag aldrig iscensatt en text förut. Som om allt var första gången...
