Kristina Abelli Elander och Gittan Jönsson är värda ett eget kapitel i den feministiska svenska konsthistoria som ännu väntar på att skrivas. När de nu fyller de stora salarna på Konstakademien med Prinsessor utan panik är det som om en bit av 70-talet väcks till liv.

Ett 70-tal som åter skärskådas och vars historik nu skrivs om och kompletteras. Dels genom utställningstiteln som refererar till den stora samlingsutställningen Prinsessan Panik med kvinnliga konstnärer på Liljevalchs år 1980. Men kanske främst genom samlingsutställningen Tänd mörkret där både Abelli Elander och Jönsson har med flera verk.

Tänd mörkret pågår just nu på Göteborgs konstmuseum och kommer till Millesgården i Stockholm 20 januari. Det är ett slags uppföljning till utställningen Hjärtat sitter till vänster från 1998, som med stor genomslagskraft skildrade 70-talet efter gängse vänsterpolitiska schabloner.

–Tänd mörkret visar ett slags motestetik, men jag kan bara tala för oss själva. Vi var mot modernismen, vi ville föra in det mer narrativa i måleriet. Marie ­Louise Ekman var pionjären. Hon gjorde allt som var förbjudet. Var privat. Hade en aktiv kvinnlig huvud­figur. Använde färgen rosa, säger Gittan Jönsson, som gjorde omslaget till skivan Sånger om kvinnor, ett av den svenska proggens epokgörande album från 1971.

–Det var väldigt privat. Jag skulle just föda mitt första barn. Så jag ställde en gravid kvinna på huvudet i ett landskap. Jag ville skapa en poetisk stämning i rött, rosa och grönt.

–Vi hade båda behovet att berätta om det som kom utifrån oss, mer än det som handlade om konstkonst, fyller Kristina Abelli Elander i.

Hon påpekar att kvinnliga konstnärer i Sverige var influerade av den gryende feminismen i stort sett parallellt med den mer kända och inflytelserika amerikanska feministiska rörelsen.

–Och hos dem som var med på den tiden kommer behovet att beskriva den tiden.

–Också deras barn, generationen efter, börjar tycka att det är intressant, tillägger Gittan Jönsson om det kulturella 70-tal som hamnat lite i skymundan.

De båda träffades 1974 hos konstnären och filmaren Carl-Johan De Geer under arbetet med filmen Hello Baby med Marie Louise Ekman – då Bergenstråhle De Geer – i huvudrollen. Gittan Jönsson jobbade som assistent och Kristina Abelli Elander med rekvisita.

Gittan, egentligen Birgitta, och Kristina är födda 1948 respektive 1952 och döptes som många and­ra små flickor ur samma generation efter kungafamiljens prinsessor på Haga. I prinsessdrömmarna finns kopplingen till belätet Prinsessan Panik som tillsammans med marmorerade tittskåp fångar in besökaren i entrésalen.

Återuppstånden i onsdags, två och en halvmeter hög och försedd med ”en ganska anskrämlig rosaröd teddy och plåtkläder” enligt Kristina Abelli Elander, omfattar hon enligt Ulrika Knutssons katalogtext ”alla otrevliga egenskaper”.

Ulrika Knutssons text – precis som många andra funderingar, bekymmer och bestyr – blir också ämne för konstnärsteamets charmigt självutlämnande seriealbum Prinsessor utan panik. Ett album som publiceras i samband med utställningen och vars originalteckningar hänger utmed väggarna i prinsessrummet.

”Jag vill ha en torr teoretisk högtravande text och att Knutsson diskursar in oss i ett feministiskt sammanhang. En lätt kanonisering av oss, om jag får be. Inget kul eller gulligt, jag gör mig helt enkelt inte i intervjuform”, låter Kristina Abelli Elander sin seriefigur säga.

Gittan Jönsson bor på Österlen, Kristina Abelli Elander i Stockholm. När de inför utställningen återupptog sitt konstnärliga samarbete blev det i serieform. Sidorna med teckningar skickades mellan adresserna, inget färdigt manus fanns utan helt spontant byggde de vidare på sina livsberättelser.

Med avväpnande humor passeras föräldraskap, skilsmässor, tillhörighet i vänstersekter, konstnärliga kotterier, osäkra arbetsförhållanden, en gemensam inspirationsresa till Berlin, undran om man någonsin blir kär igen och de eventuella fördelarna med att vara 55 plus – att äntligen leva utan panik.

Hur är det med humorns plats i konsten?

–Humor tycker vi är bra, svarar Gittan Jönsson.

–Jag tror det som är tilldragande med oss är att vi gör lite som vi vill. Att vi har kul och tar för oss.

–Konsten måste kunna rymma alla sinnesstämningar. Men natur­ligtvis finns det hierarkier, humoristisk konst placeras lägre, konstaterar Kristina Abelli Elander.

Många av hennes arbeten, framför allt hennes stadsbilder, är inte heller särskilt humoristiska utan visar snarare upp ett dystopiskt samhälle. De visas i den andra av salarna. Den tredje är Gittan Jönssons där det bland de stora målningar hon ställer ut finns en med sovande gestalter på ett golv.

–De ligger i syskonbädd, säger hon och berättar att den refererar till den tid hon var medlem i rebellrörelsen, en maoistisk sekt hon drogs in i som en från landet nyinflyttad Konstfackselev.

Det är förstås inte sant som Kristina Abelli Elander påstår, att hon inte skulle göra sig i en intervjusituation.

Hon talar som ett rinnande vatten. Berättar om kvinnofestivalen i det som då var Gamla Riksdagshuset år 1977. Om hur Gittan Jönsson ordnar en uppföljning på Liljevalchs tillsammans med andra namngivna aktivister – seriealbumet kan läsas som en nyckelroman med porträtt av ett flertal kulturpersonligheter ur samma generation.

Johan Scott åker förbi i fräsig bil. En kvinnlig intendent på Moderna museet avvisar delegationen som uppvaktar om att arrangera en utställning med kvinnliga konstnärer med orden: ”Vad menar ni? Hur skulle det se ut? Det finns inga kvinnor som är bra nog för Moderna!” Och på den i albumet föregripna vernissagefesten hör Abelli Elander och Jönsson någon ropa: ”Vem släppte in Dorinel?”

–Just det kanske blir lite internt. Men humorn kommer när vi tecknar ihop och går inte att stoppa, avslutar Kristina Abelli Elander.