I tecknad film är prinsessan den mest uttjatade av alla kvinnoroller. Ingen annan animerad arketyp är heller lika förknippad med hjälplös kvinnlighet, eller kvinnlighet som är så totalt beroende av en mans godkännande. Därför var det inte konstigt att så många ifrågasatte att animationsstudion Pixars första kvinnliga huvudroll – Merida i bioaktuella Modig – visade sig vara just en prinsessa. Komplett med slott och kungarike.

Men även om de idag ägs av Disney, så är Pixar fortfarande i hög grad en ö rent kreativt med hög status bland filmkritiker. Frågan är om även de fallit i prinsessfällan eller om de skapat en revolutionerande och feministisk hjältinna.

När jag frågar filmens producent Katherine Sarafian om Pixars avsikter med karaktären uttrycker hon å ena sidan en entusiasm över att det finns ”en sådan törst efter kvinnliga förebilder bland biobesökarna”, men har å andra sidan ett diplomatiskt förbehåll:

–Vi vill inte sända ut signaler om att tjejer ska bete sig som Merida, för hennes handlingar får så allvarliga konsekvenser. Ambitionen var att skapa en stark och självständig karaktär, men som är medlem i en kungafamilj, där varje ogenomtänkt beslut får enorma kedjeeffekter.

Sarafian är en veteran på Pixar och jobbade intill bolagets medgrundare, den närmast helgonförklarade Apple-vd:n Steve Jobs, när det begav sig. Nu är hon inne på sitt artonde år och – när jag besöker Pixars imponerande campus i Emeryville utanför San Francisco – i slutfasen av arbetet med Modig.

I lokalerna visas den aktuella huvudproduktionen upp, som i det här fallet utspelar sig i ett fiktivt medeltida Skottland. Väggarna i det luftiga, inglasade atrium med parkettgolv som utgör hjärtat av huvudbyggnaden, är prydda av vimplar med keltiska ornament bredvid tavlor med Merida med sin pilbåge och långa röda lockar i djupgröna skogsmiljöer.

Meridas vildsint lockiga röda hår är ett sätt för Pixar att redan på affischnivå visa hur hon skiljer sig från de flesta prinsessor i animationsfloran. Men lyckas hon infria förväntningarna på normbrytande i övrigt? Efter den amerikanska premiären tidigare i somras löd de samlade reaktionerna, ungefär, ”nja”. Och med tanke på Sarafians kommentar är det precis den tvetydiga respons som teamet bakom filmen hoppats på. Det skulle såklart vara katastrofalt om kulturskribenter och bloggare vore överens om att filmen inte tillförde något nytt till bilden av kvinnor inom animerad film. Men att en enig kritikerkår skulle kalla Modig för en renodlad feministsaga vore också illa, främst för besökarsiffrorna i USA:s konservativa delar.

Utan att avslöja för mycket om handlingen i Modig, kan upplägget beskrivas så här: prinsessan Merida är en ohämmad 16-åring på det skotska höglandet, vars pappa kungen är en varmhjärtad klumpeduns och vars mamma drottningen är korrekt och traditionsenlig. Men Merida är motsatsen till prinsessan på ärten och mest av allt intresserad av att skjuta pilbåge och rida sin häst mot nya äventyr.

När hon tvingas ta ställning till tre friande ynglingar från rikets övriga ledarklaner, väljer hon att trotsa seden och sin mamma, vilket får de ”allvarliga konsekvenser” som Sarafian berättade om. Dessa visar sig bland annat innebära magi à la animatören Hayao Miyazaki, och ett pälsbeklätt rovdjur får en lika rörande som komisk nyckelfunktion för händelseförloppet.

Animationen är magnifik och bara Meridas hår tog tre år för Pixars animatörer att slutföra. Men unga kvinnors trotsande av en överhet har vi redan sett i flera stora tecknade filmer, som Skönheten och odjuret, Pocahontas och Mulan. Dessutom framstår frågan om giftermål som ett förlegat bidrag till jämställdhetsdebatten år 2012. Kunde Merida inte ha fått ha mer relevanta pubertetsbekymmer?

Man kan vara ganska säker på att de flesta av de ungdomar som ser Modig på bio inte behöver protestera mot äktenskapsritualer, men att många av dem till skillnad från Merida exempelvis kämpar med orimliga kroppsideal. Och att låta en prinsessa ta skepnad av en atletisk tomboy må vara nyskapande för genren, men det är inte ett ovanligt grepp i filmvärlden. Icke-animerade filmer som Snow White and the huntsman och tv-serier som HBO:s Game of thrones hann före med att återintroducera hårdhudade krigarprinsessor, medan Katniss Everdeen i Hunger games förstås inledde den pågående renässansen för pilbågshjältinnor.

Vad var då Pixars ursprungstanke med att göra en film med en tjej i huvudrollen, efter tolv manligt präglade långfilmer? Enligt Sarafian var det i alla fall inte för att fylla en jämställdhetskvot:

–Det var ett medvetet val enbart i den aspekten att vi är en regissörsdriven filmstudio. Det är alltid regissörerna som kommer med idéerna till filmerna och i det här fallet var det Brenda Chapman som föreslog berättelsen. Hon baserade idén på relationen med sin dotter, som då var en väldigt envis sexåring. Brenda började fundera på hur det beteendet skulle utvecklas under tonåren. Pixars kreative chef John Lasseter gillade idén skarpt och sa ja till den genast, men det berodde inte på att huvudrollen var kvinnlig eller att vi letade efter en tjejskildring.

Modig skulle alltså även ha inneburit Pixars första kvinnliga regissör. Men arton månader före premiären ersattes Brenda Chapman – som då hade arbetat med filmen i över fem år – av en manlig regissör. Anledningarna beskrivs som ”kreativa meningsskiljaktligheter”, vem jag än frågar i Pixars konstskoleliknande korridorer. Och Chapman finns inte där för att själv ge sin syn på saken. Istället får jag vända mig till avbytaren Mark Andrews, som gick direkt till Modig från att ha skrivit manus till den floppande Disneyvuxenfilmen John Carter. Han är märkbart ovillig att gå in på regissörsbytet, men ämnet är oundvikligt, så han ger med sig:

–Filmen stötte på problem och det var i ett så sent skede att Pixar var tvungna att göra en förändring för att få den att fungera igen. Samma sak hände med Råttatouille och Toy story 2.

Kanske fanns där en vilja att föra in mer testosteron och action. Och kanske hade Modig blivit mer utpräglat feministisk om Chapman hade fått stanna. Regissörsbytet tillförde inte något på den punkten, eftersom Andrews säger sig vara ointresserad av genusperspektivet:

–Jag är glad att berättelsen handlar om en stark kvinnlig karaktär och att min dotter kan gå och se en film om det. Men sådana filmer dyker ju upp allt oftare. Och för mig handlade det inte om kön, utan om att få berättelsen att fungera. Den skildrar en mamma och hennes dotter. Och jag är en förälder, som en gång var barn, så jag kan leva mig in i det. Det var det jag ville skapa, en möjlighet för vem som helst som ser filmen att reagera med ”Jag känner igen mig”.

Det lyckas Andrews med. Och det feministiska spåret får ändå hyfsat med utrymme. Modig är lika mycket en allmängiltig berättelse om att följa sin övertygelse, som det är en saga om kvinnor – om mammor och döttrar – som inte behöver män för att finna inre och yttre styrka. Faktum är att männen i filmen är de som behöver hjälp. De är enfaldiga och ofta löjeväckande, medan Merida och hennes mamma är intelligenta och karismatiska.

Dessutom bär Merida på en fysisk kraftfullhet, och det får henne att skilja sig från andra animerade filmer där det oftast sätts likhetstecken mellan femininitet och skörhet. Men det viktigaste och mest innovativa med Merida är att hon inte drivs av romantiska motiv. Tvärtom verkar hon helt ointresserad av killar. Det har fått flera att ställa frågan om denna traditionsöverskridande tomboy rent utav kan vara lesbisk – och om Pixar hade en baktanke med att lägga premiären under USA:s officiella Pridevecka. En krystad teori, men som tål att begrundas med tanke på Pixars vana att föra in progressiva budskap i sina filmer. Varför skulle Merida inte kunna vara något annat än just hetero?

Modig lever inte helt upp till sin titel. Men konstruktivt vågat, hälften vunnet.