Om president Barack Obama blir omvald i november kommer USA som vi känner det att gå under. 2016, efter ytterligare fyra år med Obama vid rodret, kommer det stora landet i väster att ha förvandlats från världens främsta militära, ekonomiska och politiska stormakt till en försvagad och socialistisk – för att inte säga kommunistisk – nation där alla är bidragsberoende, där konstitutionen är kastad överbord och där individens frihet är ett minne blott.

Ungefär så kan man sammanfatta budskapet i en rad nyutkomna amerikanska böcker, som alla i mer eller mindre uppskruvat tonläge angriper och förtalar den sittande presidenten.

Årets amerikanska presidentvalskampanj har med rätta beskrivits som ovanligt smutsig, med båda sidor betydligt mer inriktade på att attackera motståndarna än på att föra fram det egna partiets budskap. Men det är ändå rena västanfläkten jämfört med vad som förfäktas i de sex böcker som jag här kommer att granska lite närmare. Sedan Obama tillträdde sitt ämbete har en veritabel störtflod av liknande böcker, skrivna av män och kvinnor med hemvist långt ut på högerkanten, sköljt över de amerikanska läsarna. De som behandlas i den här artikeln utgör bara ett litet om än representativt urval från de senaste nio månadernas utgivning.

Barack Obama är förstås inte den enda amerikanska president som blivit hårt kritiserad, långt därifrån. Men attackerna mot både hans politik och hans person har varit fulare och obehagligare än mot någon annan president före honom, åtminstone i modern tid.

Man har ifrågasatt hans rätt att överhuvudtaget inneha presidentämbetet genom att påstå att han inte är född i USA, man har hamrat in budskapet att han i hemlighet är muslim, man har kallat honom allt från kommunist till fascist. Och så är han homosexuell också – det läste jag i en ”avslöjande” artikel i skvallerpressen när jag besökte USA i september.

En återkommande tes i dessa böcker är att Obama helt avsiktligt arbetar på att driva USA:s ekonomi i botten, försvaga landets ställning internationellt, ställa klass mot klass, samt sist men inte minst ge staten allt större makt och befogenheter. Att USA tampas med en skenande statsskuld och en hög arbetslöshet beror alltså inte på att Obama har misslyckats med att vända trenden. Tvärtom har han lyckats med exakt det han föresatte sig när han blev president. Hans ondsinta plan går ut på att omforma USA till en utarmad, militärt tandlös och marxistisk (eller socialistisk eller kommunistisk eller fascistisk – de här författarna är inte så noga med sådana distinktioner) kopia av Grekland.

Men vad har Obama då för intresse av att förstöra sitt eget land? Den konservative kommentatorn och författaren Dinesh D’Souza har svaret. Hans bok ”Obama’s America” är en konspirationsteoretisk och spekulativ djupdykning i Obamas psyke, där D’Souza hävdar att presidenten drivs av en djupt rotad psykologisk drift – att förverkliga sin kenyanske fars antikolonialistiska drömmar om en värld där västerlandets imperialistiska stater har förlorat sin maktställning.

Om Obama får som han vill, skriver D’Souza, kommer USA inte längre att inneha förstaplatsen i världen. Nej, då kommer Amerika att hamna någonstans på artonde eller kanske rentav sextiosjunde plats. D’Souza understryker visserligen att Obama varken är muslim eller född utomlands, men lyckas ändå antyda att han med sina kenyanska rötter och sina barndomsår i Indonesien inte är tillräckligt amerikansk för att förstå och värna om landets grundläggande värderingar.

Journalisten och författaren Edward Klein har en annan förklaring till USA:s nuvarande problem: Barack Obama har tagit sig vatten över huvudet.

Han inleder sin bok ”The amateur” med de förment förtroendeingivande orden ”This is a reporter’s book” för att sedan kasta sig huvudstupa ut i andrahandsuppgifternas, skvallrets och det rena förtalets grumliga vatten. Enligt Klein är Obama inte bara okunnig och klantig, han är också uppblåst, narcissistisk och illojal, och Klein har vaskat fram en rad bittra gamla kollegor och kontakter från Obamas tid som politiker i Chicago som villigt vittnar om att så är fallet. Socialist är han förstås också, det säger sig självt.

Om den här boken skrev New York Times kritiker Janet Maslin att den ”handlar om en inkompetent och arrogant ideolog som hyser absurt höga tankar om sin egen begåvning också när han kapitalt misslyckas med att uppnå sina mål. Och förresten, president Obama finns också med i boken”. Edward Klein har tidigare skrivit en bok om paret Clinton, där han hävdar att Hillary är lesbisk och att dottern Chelsea är resultatet av en våldtäkt som Bill utsatte henne för. Man kan tycka att hans trovärdighet borde ha fått sig en irreparabel törn efter det, men hans förlag fortsätter obekymrat att satsa på honom. Böckerna säljer ju – varför då bry sig om petitesser som sanning och journalistisk heder?

Naturligtvis har Obama även kritiserats från vänster. Många av hans egna väljare känner sig både svikna och besvikna. Och även om flertalet lyfter fram både världsläget och det motstånd han mött i kongressen för att förklara varför han inte lyckats infria de högt ställda förhoppningar som svepte över landet inför och efter valet 2008, menar andra att han nu har visat sitt rätta ansikte och att han i många frågor faktiskt står närmare republikanerna. För de sistnämnda är exempelvis hans omstridda sjukvårdsreform, Obamacare, ett ofattbart svek, en urvattnad kompromiss som har givit försäkringsbolagen en ännu större makt än tidigare.

För författarna till de sex böcker som tas upp i den här artikeln är Obamacare inget annat än ett rött skynke. Sjukvårdsreformen är i deras ögon ett försåtligt förstatligande av hela sjukförsäkringssystemet, och bara ännu ett bevis på Obamas hemliga förkärlek för allsköns odemokratiska ideologier.

Den ses som en del i Obamas ”krig mot republiken”, vilket också är temat i David Limbaughs 500-sidiga domedagslunta ”The great destroyer”. David Limbaugh, bror till den ärkekonservative radioprataren Rush Limbaugh, varnar i dystra ordalag för konsekvenserna om Obama blir omvald: okontrollerad invandring, bögar i militären, en förstatligad industrisektor, ekonomiskt sammanbrott och klasskrig.

Ungefär samma hotbilder återfinns i ”Fool me twice” av Aaron Klein och Brenda J Elliott. Med hjälp av en selektiv och tendentiös form av journalistik vill Klein och Elliott leda i bevis att extremvänstern har fått in betydligt mer än en fot i Vita huset. Boken är späckad med fakta, siffror och statistik och kan möjligen ge ett vederhäftigt intryck på mindre kritiskt tänkande läsare, som inte ifrågasätter hur de båda författarna mixtrar med dessa fakta och siffror för att underbygga sina åsikter. Här finns också mängder av ogrundade påståenden, för att inte säga lögner, som till exempel att Obama i princip har öppnat gränsen mot Mexiko för fri invandring – trots att gränsen i själva verket är hårdare kontrollerad idag än under Bush.

Jämfört med Michael Savage framstår dock Limbaugh, Klein och Elliott som närapå stillsamt moderata i sin Obama-kritik. Radioprataren Savage hatar Obama med en närmast patologisk intensitet. Hans senaste alster, ”Trickle down tyranny”, är en nästan oläsbar spya över allt från presidenten till media. Boken formligen bubblar av avsky, konspirationsteorier och megalomani. I sin ungdom hängde Savage med Allen Ginsberg och andra beatförfattare och skrev en rad böcker om örtmedicin och medicinsk antropologi, innan han sadlade om och blev konservativ agitator. ”Trickle down tyranny” får mig dock att undra om mannen inte fortfarande experimenterar så smått med medicinalväxter…

Nästan lika galen som Savage är Monica Crowley, känd från den konservativa tv-kanalen Fox News, men hon är åtminstone gladare. I ”What the (bleep) just happened” uppmanar hon det amerikanska folket att bli ”happy warriors” och ta strid för ”nationens framtid”. Här upprepas samma mantra om Obama som terroristkramande socialist som i de övriga fem böckerna, men Crowley – som tycks skriva utifrån mottot ”hellre slagfärdig än sannfärdig” – spetsar dessutom till framställningen med plumpa skämtsamheter och slängiga oneliners. Som när hon förklarar för de stackars republikanerna att det inte är någon idé att försöka skapa ett fungerande förhållande med presidenten, eftersom han ”redan har en flickvän som heter Karla Marxism”.

Flera av de författare som tas upp i den här artikeln gav ut anti-Obamaböcker även 2010 och 2011. Måhända kände de att deras alster inte fick tillräckligt stor effekt och att det amerikanska folket behövde injiceras med en förstärkt dos propaganda inför valet.

Att de verkligen kan komma att påverka valresultatet är heller inte otroligt. Deras böcker ligger eller har legat högt på bästsäljarlistorna – detta är författare som når ut med sina budskap. Inte minst då de har fler kanaler än bokbranschen till sitt förfogande – de är journalister, radiopratare, politiska kommentatorer, kolumnister och tv-personligheter, och twittrar och bloggar gör de givetvis också. Hur stort inflytande de faktiskt har på väljarkåren är förstås omöjligt att säga, men att de har ett inflytande går knappast att betvivla.

Tre populära quizar om USA-valet: