Om Alice Timander får välja visar hon helst benen på bild. Eftersom de är snyggast. Ska ansiktet fotograferas måste det vara stilla: ”Det är därför jag inte blir bra i tv. Som när jag var kristdemokrat och skulle prata med Alf Svensson.”
Om några timmar kommer hon att rycka av sig peruken – hon har fem att välja mellan och bär dagen till ära den ystraste – puffa upp sina egna ljusa hårslingor och öppna dörren till nedersta skåpet i hallen. Samtidigt som hon häpet muttrar att detta har då aldrig hänt i en intervju, att hon blottat både sitt naturliga utseende och sina drömmar. För där i skåpet ligger staplar av manus till både filmer, romaner och novellsamlingar. Några är returnerade med vänliga hälsningar, andra är aldrig ivägskickade.
– Du förstår, säger Alice Timander och spänner ögonen i mig. Det var egentligen författare jag ville bli.
Jo, några böcker har hon fått publicerade. Men först blev hon tandläkare vid 21 års ålder, vilket var landets yngsta, någonsin. Dessutom blev hon landets mest flitiga premiärlejon, någonsin. Bara nu, inför sin stundande 90-årsdag, har hon dragit ner festkvällarna från tre till två. Per vecka. Men det får vi tala om sedan. Först kommer krokodilen. Enligt egen utsago är Alice Timander den enda levande människa som har suttit på en ilsken krokodil. Eller om det nu var en alligator:
– Alla bara tjatar om det där vanliga. Om mina män och premiärer. Krokodilen är mycket roligare.
Det är sitt livs äventyr som Alice Timander vill förmedla, guldkornen från åren när hon for jorden runt och gjorde reklam för svensk tandvård, som hon påstår är den bästa i världen. Nu har vi hamnat i Florida, i en djurpark ägd av Tom Mix. Hon råkar komma förbi och går in för att titta på djuren. I en bassäng ligger en krokodil, eller om det nu är en alligator, som Tom Mix jagar upp på en cementplatta.
– Det var då jag satte mig på den. Andra människor, såna som inte har suttit på en arg krokodil, kanske tror att skinnet är hårt. Men jag sjönk ner som på en orientalisk kudde. Och efteråt skrev man i lokaltidningen: ”Ung blond djurtämjerska från Sverige lekte med en fräsande krokodil.” Det där har ingen hört förut.
Man kan undra varför Alice Timander absolut ville sitta på en fräsande krokodil. Svaret är: Utmaningen. I hela sitt liv har hon tänjt sina gränser.
– Jag hatar rädsla som pesten, för den snöper våra liv, gör oss till små och rädda slavar. Här i Sverige vågar en karl knappt sätta på sig en skär skjorta av rädsla för vad andra ska säga. Vad är ni rädda för? brukar jag fråga. Att en bomb ska slå ner?
Hon själv har bara varit rädd en enda gång. Med glödande ögon och stora gester berättar hon om resan, den fasansfulla, när hon skulle köra sina gamla och rullstolsbundna föräldrar till Venedig och hamnade på en smal jugoslavisk grusväg som ledde 1 300 meter rakt upp i himlen. Med stup på båda sidor, utan möjlighet till möten.
– Då tänkte jag: Nu tar jag livet av mina föräldrar. När vi äntligen nått toppen knäppte jag mina händer och tackade Gud.
Även på lägre höjder ber hon en bön, varje dag. Inte så att Alice Timander är religiös, får jag veta. Men hon ”stentror på Gud” och ber mig omedelbart förmedla förslaget att alla kyrkor borde förvandlas till härbärgen för hemlösa.
– Det skulle vara en kärlekens gärning. Predika, det kan man göra ute i det fria.
För en kort stund är det politikern Alice Timander som vaknar till liv i den mintgröna soffan. När hon för några år sedan ”blandade sig i” politiken var det främst för att förbättra de hemlösas situation. Men också för att ge äldre människor subventionerad tandvård.
Varför valde du just kristdemokraterna för denna kamp?
– Jag trodde de var mest barmhärtiga! Så dum var jag. För det visade ju sig att de var precis som alla andra politiker, bara ute efter egen makt och vinning. Skriv inte att jag är besviken, skriv att jag är fruktansvärt besviken. Om det inte vore att chikanera karamellhandlare så skulle jag säga att politiker är som karamellhandlare.
Hennes första steg in i Riksdagshuset tyngdes inte av denna insikt. Nej, glatt följde hon ett hugskott, klev rakt in till dåvarande partiledaren Alf Svensson – ”jag har alltid gått högst upp, över hela världen” – och erbjöd sina tjänster.
– Och vet du vad han gjorde? Jo, han reste sig upp och kramade mig.
Inför valet 1998 for hon landet runt och talade för kristdemokraterna, med stor entusiasm. Att partiet gjorde ett kanonval fick hon förstås ingen glädje av:
– Jag gick ur kristdemokraterna på självaste valnatten. Då hade Alf Svensson kallat mig ”primadonna” och det första välkomnandet förbytts i ett slags avoghet, så kändes det åtminstone. Dessutom skällde man ut mig på valvakan för att jag inte satt stilla, en gammal människa som jag måste röra på sig. Det var då jag gick hem. Man kan väl säga att jag aldrig kom in i partiets kärna men det gör ingen eftersom denna kärna bara utgörs av en enda person: partiledaren själv. Oavsett vilket parti vi talar om.
Alice Timander gick ur kristdemokraterna men har kvar sin gudstro. Nu lägger hon sin späda hand över hjärtat och försäkrar att hon aldrig har tyckt om yttre åthävor. Mer litar hon på äkta känslor.
– Och ändå är jag en sån där, vad heter det nu – du vet, ett finare ord för linslus?
Ordet var exhibitionist.
– Tack, söta du. Ja, sån är jag ju. Men jag ber också till Gud varje kväll och tackar för att jag får vara frisk. När folk frågar hur jag kan vara så pigg vid 90 brukar jag hänvisa till mina gener. Den viktigaste förklaringen orkar ingen lyssna på. Men den handlar om att rensa ut alla negativa tankar, vilket inte är gjort i en handvändning. Därför ber jag Gud om hjälp, till exempel att tänka snälla tankar även om elaka människor.
Och om du inte lyckas tänka snäll?
– Då ber jag om en rullgardin att dra ner så jag slipper tänka på den människan alls.
Vad har du haft svårast att lämna bakom dig?
– Elakheter och förolämpningar. Folk har alltid försökt trycka ner mig eftersom de utgått ifrån att jag är stöddig. Men jag har inte en stöddig gen i min kropp. Tokiga saker har jag gjort – men jag har aldrig varit högfärdig.
Genom ett långt yrkesliv hade Alice Timander egen tandläkarpraktik på Söder i Stockholm. Samtidigt virvlade hon runt i nöjessvängen. För henne själv är kombinationen oslagbar, vid 90 har hon accepterat sin komplexa natur.
– Men jag förstår om andra inte kan få ihop delarna.
Vad ligger bakom din exhibitionism?
För ett ögonblick blir hon alldeles tyst, de välsminkade ögonen blinkar till som för att fösa bort några tårar. Sedan lutar hon sig framåt, säger med betoning på varje ord:
– En fasansfull, sjuklig och nedärvd mindervärdeskänsla ligger bakom alltihop. Det är därför jag har behövt all denna bekräftelse. När människor tittar på mig känns det lite lättare, som om jag hade ett människovärde. Först nu, när jag fyller 90, känner jag att jag duger.
Hjälpte det inte att vara duktig tandläkare?
– Vem i all sin dar bryr sig om en tandläkare? Näst efter gatsopare måste det vara det mest oglamorösa yrke som finns. Mina patienter var jätterara – men inte räckte det.
För tredje gången ber hon om ursäkt för att vara ”den mest komplexfyllda människa på jorden”. Riktigt varför hon blev sådan kan hon inte förklara. Jo, hon har ärvt sin pappas sätt och temperament.
– Han var väldigt besvärlig. Mamma däremot, hon var inte konstig alls. Och hon älskade mig, över allt. Ändå räckte det inte för att ge mig självförtroende, eftersom hon uppfattade sig själv som den minsta av alla små. Och så bodde vi i Eslöv, tänk på det. När jag så småningom började bli fotograferad skämdes mamma mest och gömde undan tidningarna.
Hur länge tröstar ljuset från premiärernas fotoblixtar?
– Nu måste jag komma med en invändning. Jag lever inte mitt liv i foajéerna, jag älskar teater och har sett stjärnor både födas och dö. När jag går hem från en premiär brukar jag vara uppfylld av pjäsen – om den inte varit dålig, för då är jag mest förargad.
Risken att klä upp sig förgäves och inte komma på en endaste bild viftar Alice Timander bort som ointressant. Nej, nej, det förekommer inte. Hon vet nämligen exakt hur hon ska klä sig till varje premiär – och är dessutom fotogenique. Därför är inte heller åldrandet något bekymmer.
Så du skräms aldrig av tanken att du inte ska orka leva upp till fotoblixtarna?
– Nej, nej. Den dagen är jag död. Och bjuden blir jag alltid. Även om det inte är av Bindefeld så kan det vara i en vedbod med stearinljus och dragspel. Där har jag lika roligt.
Mot krukväxten på soffbordet vilar en tjock bunt med inbjudningskort. Alice Timander bläddrar igenom dem lite håglöst, försäkrar att fram till 90-årsfesten ska hon ta det lugnt. Försöka sova sin skönhetssömn, även om två operationer har gjort grovjobbet.
– Med 95 små fina stygn på var sida om ansiktet åkte allt slafset under hakan bort. Å, det var underbart.
Vi har nått ytterligare ett komplicerat ämne. För samtidigt som Alice Timander erkänner att hon aldrig har sett sig som snygg – och citerar sin andre man, Torsten Timander, som en av de första nätterna i den äkta sängen tankspritt mumlade efter att ha betraktat hennes profil: ”Du ser precis ut som Karl XII på lit de parad” – ja, trots allt detta värnar hon om sitt utseende. Mest för att hon är estet.
– Precis som en gammal byrå ska vara vacker så ska ett ansikte vara det. Även om jag i dag lever ensam, för första gången i hela mitt liv. Tre gånger har jag varit gift och i våras dog min siste manlige vän, eller vad vi ska kalla det. Ensamheten är urtråkig. Men vilken karl vill ha en flickvän på 90 år?
Telefonen ringer, snart ska hon iväg till tandläkaren och dessutom måste vi hinna titta på hallskåpets opublicerade manus. Bland bilder på barn och kändisar ligger ett inramat citat av Johan Cullberg, ur hans bok Dynamisk psykiatri.
Jag läser högt medan hon nickar så håret, det egna, flyger om ansiktet:
”Narcissism är inte något onormalt eller sjukligt i sig. Alla människor måste ha ett mått av självkärlek för att överleva, och alla är beroende av andras uppskattning för att upprätthålla sin självkärlek.”
Under citatet har Alice Timander skrivit till en rad, med lätt darrande handstil: ”Bästa analys av mina egna intentioner”.
