Innan Harry Potter, Ringen och Star Wars regerades biotoppen i decennier av James Bond. I stort sett en 007 per år gick upp 1962–74 och 1977 tog det fart igen i ett tiotal år när Roger Moore efter en lite skakig start hade etablerat sig i rollen. Vilket inte gjorde de äldre filmerna mindre populära, tvärtom. Videon hade ännu inte slagit igenom och till monopolets tv-fönster tog det minst 10–15 år innan distributörerna släppte sina attraktiva rullar som fortfarande drog stort på duk. Så en bit in på 80-talet körde man Bond som reprisbio till rungande succé.

Det var kallt krig och goda tider för fantastiska män från MI6 med licens att döda, virila, karatekunniga, martinismuttande, Savile Row-skräddade, välkonverserande konnässörer. De hade armbandsur med 101 funktioner och sportbilar med katapultstol, de besökte exotiska platser både i och bortom den fria världen, de höll huvudet kallt när sagda värld gick under om bara fem minuter och de oskadliggjorde den ondaste av ärkeskurk, ofta i sista minuten, alltid med en elegant replik. De hade också sina egna, mycket smittsamma musikteman, gärna signerade John Barry. Utöver Bond bjöd också andra internationella ”men of mystery” som Derek Flint och Matt Helm på färgsprakande om inte helt realistisk bioeskapism. Att en viss Austin Powers tog form här råder det inget tvivel om.

Några agenter var lite mindre färgsprakande. En sådan var Harry Palmer, en närsynt underofficer i brittiska armén som efter några indiskreta svartabörsaffärer hade att välja mellan finkan och majestätets hemliga tjänst. Trots att han skötte sitt jobb riktigt hyggligt så var hans lön, utöver 30 pund i veckan, mest otack. Slarvade han med utrustningen skulle det fyllas i blanketter (i värsta fall blev det avdrag) och hans överordnade var aldrig sena att banna den trilskande rekryten. Författaren Len Deighton och Bond-producenten Harry Saltzman såg trots det till att Palmer fick sin dos av det goda livet som ett par sköna väninnor (Françoise Dorléac var en), en egen espressomaskin och ett John Barry-tema. Och så spelas han ju av Michael Caine. Fallet Ipcress blev en hit och fick flera uppföljare medan glasögonfirman UK Opticals budgetbåge Teviot 74 plötsligt blev en oväntad storsäljare.

Men den som gick mest skoningslöst tillväga när det gällde att sticka hål på myten om den coole agenten var John le Carré. Filmatiseringen av hans roman Spionen som kom in från kylan hade premiär 1965 och hade litet eller inget gemensamt med filmer som 007-äventyret Åskbollen, som gick upp samma år. Den frusne spionen är veteranen Alec Leamas, den kyla han tas in från är Berlin, där hans bäste och siste dubbelagent snöpligt har mejats ner vid Checkpoint Charlie. Leamas skickas hem till London och befarar ett skrivbordsjobb, men erbjuds att fingera ett avhopp så att han kan snärja en östtysk huvudagent.

Och så börjar rävspelet. Leamas får ”officiellt” sparken från MI6 och tar en bibliotekstjänst som han snart förlorar för att han dricker på jobbet. Han slår också till en specerihandlare, för viket han tilldöms ett kort fängelsestraff. Strax därpå söks han upp av öst, och efter ett par måttligt vänliga anställningsintervjuer hamnar han mitt ute i ingenstans i DDR, där nätet dras åt. En ung kvinnlig bibliotekarie, tillika lokal branschsekreterare i det brittiska kommunistpartiet, spelar också en roll, både i Leamas känsloliv och i den cyniska kohandel som blir berättelsens mycket nedslående antiklimax. Det ska inte ges bort här men det kan lugnt konstateras att några uppföljare med Alec Leamas på fältet inte var aktuellt.

Spionen som kom in från kylan togs, efter blygsamma publiksiffror, snart ner från biograferna och redan drygt tio år senare kunde den ses på tv. Det var också här en del av oss såg den för första gången. För en 007-biten tonåring var det spännande att för en gångs skull få lite bioraffel hemma i rutan. Trodde vi. Vi kände igen Bernard Lee, skådespelaren som spelar Bond-chefen M, i den föga smickrande rollen som specerihandlaren som får på käften. Annars inte mycket. Ingen Caine, ingen Connery, absolut ingen Moore. Istället en miserabel Richard Burton, kedjad till hand och fot i en cementcell, utan en enda agentpryl att komma loss med, klädd i sliten regnrock, alkoholiserad på dålig retsina, desillusionerad, resignerad. En tom man, tjurskalligt driven av ångesten att separeras från det enda som definierar honom, hans skitjobb som underbetald, umbärlig schackbonde i ett spel där det nästan alltid är svårt att se vem som är ond (de flesta) eller god (få eller ingen). Att världen inte gick under berodde knappast på denne internationella ”man of misery”. Istället gick den vidare, lika hopplös som någonsin. Allt i grådaskigt svartvitt, ackompanjerat av ett ödsligt engelskt horn.

Den här hyggligt nyanserade bilden har jag fått via flera återseenden med Spionen som kom in från kylan, som med tiden har växt sig till en av mina favoriter i genren (jag gillar även fortfarande Bond). Först fängslades jag i stunder av atmosfären men blev också otålig och förvirrad, särskilt av alla fackuttryck som Cirkusen (MI6) och Control (MI6-chefen) och Mullvad (en inplanterad kontraspion) och alla karaktärerna som figurerade i intrigen; där var en Riemeck och en Mundt och en Fielder på östsidan men ibland egentligen på västsidan och så på västsidan fanns Ashe och Carlton som egentligen var på östsidan. Och så var där en i mustasch och glasögon som kallades Smiley som dök upp på oväntade ställen. Vem tusan var han? Behövde det vara så krångligt?

Ännu en le Carré-film som dök upp på tv under samma period (fanns här en dold mission om att undervisa oss i hur kalla krigets spionvärld verkligen såg ut?) bekräftade faktum. Spionen måste dö (1966) levererade i mångt samma atmosfär som föregångaren: MI6-mannen Dobbs får nys om att en UD-kollega har ett förflutet som kommunist, vilket först ses som en oskyldig ungdomssynd. När kollegan hittas död av sin hustru i vad som liknar självmord dras ännu ett intrignät åt. Vår östtyske ”vän” Mundt dyker ånyo upp, här kallas han både Blondie och Harek, och så är där en mystisk fiende kallad Sonntag – och så är ju Smiley med igen, fast här heter han Dobbs. Dystert, atmosfärsrikt, krångligt. Men ganska briljant någonstans ändå.

De hårdsmälta le Carré-filmerna har aldrig dragit samma publik som Ian Flemings Bond. De kräver inte sällan flera återbesök (det gäller även böckerna) men det är vi många som gärna sliter lite med. För det är okej. Vare sig man är tonåring, husmor eller nobelpristagare så gör det inget om det är krångligt i en le Carré-historia. John le Carré själv har erkänt att han inte alltid är säker på alla turerna. Han har sagt att det är bra för bokens ”musik”. Och textraden som ständigt återkommer är den om att ”saker är inte vad de verkar”, en devis som uttalas av David Dencik redan 30 sekunder in i trailern till Tomas Alfredsons nya inspelning av Mullvaden, den åttonde le Carré-långfilmen, redo för premiär i Venedig på måndag och på svensk bio i höst, 47 år efter det att den tjurskallige Richard Burton med sänkta horn tog sig an Berlinmuren.

Sagda mur är ju för övrigt borta, precis som det kalla kriget. Kvar är en litterär pärla som inte bara har visat sig glänsa allt mer med åren utan också fungera mycket bra på den vita duken. Man ser fram emot vad Tomas Alfredson har att bjuda på. Säkert blir det atmosfärsrikt, förhoppningsvis också lite krångligt.


Tidigare John le Carré-filmatiseringar:

Spionen som kom in från kylan 1965
Regi: Martin Ritt
Medv: Richard Burton, Claire Bloom, Oscar Werner, Peter van Eyck, Rupert Davies (som Smiley)
Story: Utbrände fältagenten Leamas hamnar i ett dubbelspel mellan ett öst och ett väst där inget är svart eller vitt utan allt i blek gråton. Att le Carré ogillade James Bond var tydligt och huruvida det här faktiskt fanns en agenda att sticka hål på Ian Flemings ”kulturella pornografi” (le Carrés ord) är fullt möjligt. Oavsett så är det en milstolpe inom spionfiktionen.

Spionen måste dö 1966
Regi: Sidney Lumet
Medv: James Mason, Simone Signoret, Maximilian Schell, Harriet Andersson
Story: Filmatisering av debutromanen Telefon till den döde (1961) med Smiley på spåret efter den riktiga anledningen till en UD-kollegas ”självmord”. James Mason är en briljant sliten Smiley och som hans notoriskt otrogna fru Ann syns Harriet Andersson. Det var för övrigt till regissören Sidney Lumet som Sean Connery senare gick när han ville slippa sin Bond-image.

Spegelkriget 1969
Regi: Frank Pierson
Medv: Christopher Jones, Ralph Richardson, Anthony Hopkins, Pia Degermark
Story: Polske avhopparen Leiser anlitas av brittiska agenter för att hitta raketmissiler i DDR. En tidstypisk, på gott och ont, produktion med en huvudrollsinnehavare med svårt James Dean-komplex men med en ung Anthony Hopkins i god form och ännu en svenska som kärleksintresse. Ingen Smiley, dock.

Den lilla trumslagarflickan 1984
Regi: George Roy Hill
Medv: Diane Keaton, Klaus Kinski
Story: En skådespelerska med politiskt patos låter sig anlitas i kampen mellan Mossad och PLO och hennes engagemang slits från den ena till den andra sidan. Krångligare än vanligt med en inte helt bra Diane Keaton som en karaktär le Carré egentligen skrev med Vanessa Redgrave i tankarna.

Ryska huset 1990 (Trailer)
Regi: Fred Schepisi
Medv: Sean Connery, Michelle Pfeiffer, Roy Scheider, James Fox Story: Brittisk förläggare (Connery, helt utan Bond-förtecken) får via en rysk redaktör (Pfeiffer) ett manuskript innehållande data om Sovjets kärnvapenkapacitet. Både MI6 och CIA visar intresse för papprena, så även KGB. Under tiden fattar Connery och Pfeiffer tycke för varandra. Romantisk le Carré i glasnost-dräkt.

Skräddaren i Panama 2001 (Trailer)
Regi: John Boorman
Medv: Pierce Brosnan, Geoffrey Rush, Jamie Lee Curtis
Story: Skamfilad, kjoltygsjagande MI6-agent (Brosnan i elak lek med sin Bond-image) hamnar i Panama efter Noriegas fall, där han anlitar en på ytan beskedlig skräddare med kriminellt förflutet för spioneri. Light le Carré på komedihumör, tydligt inspirerad av Graham Greenes Vår man i Havanna.

The Constant Gardener 2005 (Trailer)
Regi: Fernando Meirelles
Medv: Ralph Fiennes, Rachel Weisz, Danny Huston
Story: Filmatisering av Den trägne odlaren, om smutsig och hänsynslös västerländsk livemedelsindustri i Kenya. Här mördas brittiske diplomaten Justin Quayles hustru under mystiska omständigheter och eftersom hon varit engagerad i humanitära frågor är det inte svårt att se vart spåren går. Bitterljuv berättelse av en författare som numera belyser andra frågor än de gamla öst/väst-affärerna.

Tinker, tailor, soldier, spy 2011 (Trailer)
Regi: Tomas Alfredson Medv: Gary Oldman, Colin Firth, Tom Hardy, John Hurt, Toby Jones, David Dencik m fl.
Story: John le Carrés roman Mullvaden utgavs 1974 och gjordes som klassisk tv-serie 1979 med Alec Guinness i huvudrollen.

Manusförfattarna Bridget O’Connor och Peter Straughan och regissören Tomas Alfredson, het efter sitt internationella genombrott med Låt den rätte komma in, har gjutit friskt blod i berättelsen om hur George Smiley, nu spelad av Gary Oldman, måste hitta en öst-infiltratör, en så kallad ”mullvad”, inom MI6. Eftersom tiderna idag är ganska annorlunda jämfört med på 70-talet kunde man tänka sig att filmskaparna gett sig på en del moderna paralleller men det har le Carré själv sett till att man avstår från.

Han har krävt att allt ska utspela sig enligt originalkontext och så har det också blivit; kalla kriget är här igen och författaren har med jämna mellanrum kontrollerat att så verkligen är fallet.