Konsert

thåström
annexet, måndag

5 På Joakim Thåströms första soloskiva, Thåström, som släpptes för sjutton år sedan finns en låt som heter Döden i schlager SM. Nog hade det varit lite roligt och väldigt passande om han hade spelat den på Annexet. Men det gör han givetvis inte. Även om Thåström numera, snart trettio år efter att han och några kompisar bildade Ebba Grön, är folkkär har han aldrig ansträngt sig för att kramas om av svenska folket. Men Sverige behöver åtminstone en integritetsbejakande gestalt som Joakim Thåström och att Paolo Roberto, i Let”s dance härom månaden, dansade rumba till hans vackert sorgliga kärleksballad Fan fan fan är en av vår tids mest bisarra händelser.

Rebellen från Rågsved inleder med SöndagMåndagSång där han backas upp på piano av Niklas Hellberg. En bit in i låten smyger sig ytterligare fyra kompmusiker in och tätar till där det behövs. Stämningen växer från akustisk till våldsamt larmande och når sin klimax i den instrumentala Främling överallt där Thåström
tvångsmässigt vankar fram och tillbaka som om han försökte skaka av sig en bunt ettriga demoner.
Nästa vecka fyller Joakim Thåström 49 år men tiden har varit snäll mot honom. Den raspiga stämman är intakt och Castro-kepsen sitter rakt på huvudet. Jag trodde inte att jag kunde gilla honom men till och med de svagaste spåren från senaste skivan Skebokvarnsv. 209, som släpptes i höstas, växer på plats och blir riktigt bra.
Thåström vägrar ringas in av sin roll som mytiskt svår sångare och vinkar till publiken när han kommer tillbaka in på scenen för första extranumret Om Black Jim. Han skrattar när han kommer av sig i introduktionen till Imperiet-klassikern Du ska va president och är förvånande pratglad. I alla fall med Thåström-mått mätt. Efter Sönder Boulevard tar han några steg tillbaka och sänker huvudet. Det verkar ett tag som om han ska bocka men det gör han tack och lov, och givetvis, inte. Istället står Joakim Thåström helt still och översköljs av publikens jubel.