Vem som är verksam inom konst och vem inom public relations går inte att ta miste på när Saskia Holmqvists bohem-chic möter Carl Fredrik Sammels vd-kostym.
Strålande klar sol skiner över Gamla Stans nerisade tak. Pr-byrån Primes konferensrum är beläget högst upp och längst in i fastigheten, bortom en lång korridor av modernt kontorslandskap och unga, vackra människor kurandes framför datorer.
Saskia Holmkvist och hennes kamerakvinna har riggat stativ och strålkastare.
Framför dem ett stort och tomt vitt elliptisk format bord. Runt omkring dem skålformade vita stolar. I ett hörn två travar av signerade böcker (101 sätt att få gratis publicitet och Stora pr-boken, båda av Peter Karaszi). I det andra ett stort block papper och tuschpennor.
In träder Carl Fredrik Sammeli, filminspelningens huvudperson och tillika grundare av Prime international.
Just denna senvinterdag möts två världar som har vissa beröringspunkter, men kontakten dem emellan är närmast tabubelagd. Just det gör mötet mellan konsten och public relations så kittlande för Saskia Holmkvist.
- Ibland kan jag känna att jag befinner mig farligt nära gränsen, säger hon.
På Modernautställningen 2006
visas just nu en av hennes filmer. Intervju med Saskia Holmkvist heter den och är inte alls någon riktig frågestund med en journalist. Hennes partner är en professionell mediatränare.
- Det handlar om att formulera sig och visa upp en bild av sig själv.
En bit in i filmen förändras både hennes tal och kroppspråk. Något har hänt - hon är på väg att bli ”Lottie Knutsson-ifierad”. Medveten om hur hon ska agera för att få större trovärdighet.
Just hur man skapat trovärdighet och frågor om information är teman som sysselsatt henne länge.
Det kan ha varit Deep search, titeln på den utställning hon deltar i på Göteborgs konsthall, som är medskyldig till att hennes verk blev tvådelat. Dels en enkätundersökning om attityder till samtidskonst i allmänhet och till Göteborgs konsthall i synnerhet, utförd av Prime-konsulten Tom Beckman bland 1 500 av kommunens gymnasielärare - ett i sannning djupt sökande. Dels en film där Carl Fredrik Sammeli intervjuas av konstnären om hur pr fungerar och hur den skulle kunna
appliceras på kulturlivet.
Idén tog form under konsthallens informationsmöte för de deltagande konstnärerna.
- Vi skulle komma med små korta beskrivningar av våra verk så folk skulle få ingångar till dem. Och den pedagogiska avdelningen skulle granska dem först så att de var tillgängliga.
Rädslan för att vara svår kanske emanerade i att man från konsthallens sida tyckte att det trots fri entré och generösa öppettider var särskilt svårt att nå ut till gymnasieelever. Och tröskeln, de som inte ville dit, förmodades vara lärarna.
- Jag tänkte: Här tror man en massa saker, men man vet inte riktigt. Och samtidigt sa man på konsthallen att det som genererade mest besök var redaktionell text i tidningar. Då kom jag att tänka på pr.
En assistent kommer in med espresso och latte. Under provfilmningen för att kolla ljus och mikrofoner ritar Carl Fredrik Sammeli rutinerat en snabb figur i blocket. Köpta - det vill säga annonser, icke-köpta - det vill säga en tidningsartikel som den här, står det på två av
trekantens sidor. I mitten en rund cirkel. Det är vad man själv står för, produktens själ.
Att se honom arbeta är på sätt och vis som att ta del av en show, desto mer underhållande som den i vanliga fall kostar ansenliga timpengar att bevittna.
Just den attityd mot pr jag, skribenten, nu redovisar, är Sammeli mer än väl förtrogen med.
- Att vara konsult är illa, att vara pr-konsult är värre, ler han.
- Det blir sådana schabloner när vår bransch skildras. Tänk på den opålitliga och njutningslystna karaktären Samantha i Sex in the City. Hennes yrke? Pr-konsult förstås.
Sedan spänner han ögonen i Saskia Holmkvist och fortsätter:
- Mycket börjar i självinsikt. I ett program för varumärkesbyggande. Vem är den bästa varumärkesbyggaren åt sig själv? Madonna. Hon är ständigt i takt med tiden, förnyar sig.
Underhållningsvärlden och konstlivet är varandras motsatser, förmodar Sammeli. Även om man under en konstmässa som The Armory show i New York eller på olika fester under Venedigbiennalen inte kan tro det.
- I
din värld är det skamligt att sälja sig själv. Men det handlar om att ge sig själv förutsättningar. Oftast i konstvärlden är det personen, konstnären, själv som är pr-figuren. Alla branscher har sin egen logik. I din är det en fara att bli för kommersiell.
