För oss som växte upp på 1940-talet var - och är - han en del av vår världsbild. Vi mötte honom först i den grå enkanalsradion, smyglyssnade på 
Herr Hålm och Johan Blöth som våra föräldrar hånade eller till och med
 förbjöd oss att lyssna på, jazzade med i Johanssons boogie-woogie-vals och
 tog steget ut till tälten där det bjöds på något som hette Knäpp Upp.


Detta var något nytt som tilltalade oss som var svultna på piggare
underhållning än Harry Brandelius och Göingeflickorna. Kriget, som vi inte märkte så mycket av, var slut och det var roligt att leva. Och lyssna på radio. Johansson boogie-woogie-vals var något nytt. Han gjorde den när han
var ordonnans på flygstaben: Vad skall en ordonnans göra om inte ansa ord,
 skrev han i förordet till boken Lingonben. En subtil analys.

Povel
debutsvängde redan 1942 - en ung Dompan var med - med Mitt eget blue Hawaii 
och en dag var det Knäpp Upp-dags. 
Felix Alvo blev Povel Ramels partner.

-Vi slår ihop våra påsar, sa den avsuttne svajmastartisten. Du tar hand om det artistiska, så sköter jag allt
det tråkiga. 


Men tillbaka till radion, den enkanaliga, Povels första plattform. En kväll 
1949 kom Jakten på Johan Blöth som delade konungariket i tvenne delar.
 Idiotiskt tyckte ena halvan, underbart tyckte den andra, mest vi yngre.

Herr 
Hålm hette en dråplig ”deckarserie” som sändes året efter. Fyra kring en
 flygel älskade vi också (”cigaretterna står där, Oscar”). Oscar, det var 
Oscar Rundqvist, multimusikant och sångare. Föreningen För Flugighetens
Främjande minns vi också med glädje.

Men så kom han ut ur radion och man kunde SE baron Ramel i olika sammanhang,
 i oktober 1952 kom han flygande i en lina över publiken på Cirkus i Göteborg
i revyn, nej Knäppuppen, Akta huvet. ”Relax, knäpp, koppla av...” sjöng
ensemblen.

Den kom som tältturné sommaren 1953. Underbart, tänkte jag. Men 
Vänersborg, min hemstad, stod inte på turnéplanen, däremot grannen
 Uddevalla. Dit gick det tåg på eftermiddagen men inget hem på kvällen. Så 
vad gjorde en Ramel-drabbad yngling? Cyklade, 33 kilometer till tältet och
33 kilometer hem! Men det gick bra. Den gamla restaurangtrion, Brita Borgs Primadonna, Martin Ljungs Viking och Följ mej bortåt vägen gjorde
 cyklandet lätt.

Sedan följde Knäpp Upp II och III, Funny Boy med Fingal Olsson och En strut
 karameller, Alla fyra med Karl Nilsson, Dax igen, en jubileumsknäppupp och 
mästerverket På avigan med Håll musiken igång - jag var på premiären på 
Idéon och grät, ja faktiskt, av ren lycka! - och Den sista jäntan med Monica
 Zetterlund, Birth of the Gammeldans och Lars Ekborg i Det stora eländet
(”Elände, elände, Erlander”).

Samarbetet med Wenche Myhre i två Pow Show.
Tingel Tangel på Tyrol med Hasse Alfredson, tv-serier som Semlons gröna
 dalar och Affären Ramel, Knäpp igen, Kolla klotet, memoarböckerna. 
Jazzfestivaler på Åland, i Sandviken och Uppsala. Musik med 
Göteborgssymfonikerna.

1983 instiftade han sitt eget Karamelodiktstipendium. Han delade själv ut 
det tidig morgon i Hagaparken, ofta på födelsedagen den 1 juni. En påse
 pengar och en påse karameller, förstås. Totte Wallin fick det första. Sedan
 har en lång rad av våra största underhållare, unga som lite äldre fått det.

Memoarböckerna, ja. Povel var privat ganska tillbakadragen, andra fick sköta
 kringsnacket, reklamen, presskonferenserna. Men det lättade så småningom.
Vid en av Gröna Lunds vårfester kom vi att dela bord till kaffet och avecen. 
Då avslöjade han, lite kryptiskt, att han hade börjat gräva i sin ”ödeshög”,
 det vill säga - memoarerna var på väg.

Den första kom 1992 där vi fick en inblick i hans barndom och första år. 
Följ med bakåt vägen var titeln. Det gjorde vi. Fick läsa om en trasig
 barndom där båda föräldrarna omkom i en bilolycka 1937, modern genast,
 fadern strax efteråt. Sedan kom del 2, Som om inget hade hänt.

Men visst 
hade de hänt mycket. En tredje volym fick vi inte läsa. I alla fall inte än. 
Kanske finns en del redan nedtecknat. Han ville inte kalla dem memoarer, det 
rimmade för mycket på budoarer, sa han. Nej, ”livstycken” fick de heta.

Han var den störste någonsin i svensk underhållning, tveklöst, tidlös. Ernst
 Rolf, Karl Gerhard var stora men hade inte Povels genialitet och enorma
 mångsidighet. Han sjöng bra, texterna var fantastiska, rimmen både utsökta 
och halsbrytande. Som: ”Det gick troll i mej, precis som Billie Holiday”
eller ”Lite fantasi gör guld av vanligt grus / Utan fantasi blir snuset 
alltid snus”.

Det lär finnas runt 900 förlagda sånger!
 Povel Ramel var en i bästa mening god artist, en vänlig underhållare. ”Han 
gycklar med allt utom med orden” skrev Göran Palm i förordet till
 Povel-samlingen Lingonben. Sällan eller aldrig slog han till politiskt, han
 var nästan aldrig elak. När han i en visa drev med Snoddas köpte han in hela
 skivproduktionen när han förstod att Snoddas kanske tagit illa vid sig.

Varför finns där ingen is till punschen är dock en text om sociala
 orättvisor, en mörk visa om den fine herrn som inte får någon is. Iskarlen svarar, ”pappa dog i kolera igår. Därför blir det ingen is till
 punschen”. Han var kärleksfull men gick aldrig under det så kallade bältet i sina
 visor eller kabaréer. Han hade smak, snille och kultur i allt vad han
 gjorde. Hade han varit engelsman, amerikan eller fransman hade han blivit en 
världsstjärna.

Sällan blev han nedskriven. Jag minns showen Minspiration på Berns 1999 då
 tidningen Expressen skrev ”att det låg en frän lukt av fiasko” i lokalen. 
Fel, allt var väl inte bra men där fanns underbara sånger och Povel menade 
att hela revyn var en bannstråle mot dålig musik.


Han berättade en gång i radion hur han ville ha sitt eftermäle:
”Som en studsig sockerboll 
av glada visor spunnen
 så vill jag man skall minnas mig 
just så vill jag bli munnen”.
 Det var svårt att hitta ett rimord till spunnen, påstod han.