Den första semifinalen av 2010 års Eurovision Song Contest har av många utmålats som en av de sämsta - och det vill inte säga lite - i den europeiska musiktävlingens historia. Jag håller inte med. Förvisso är Makedoniens unkna rockgubbe och porriga dansare - som tack och lov inte gick vidare - så provocerande usla att bidraget passar på SvD-listan över de tio sämsta bidragen någonsin. Men jag kan inte se vad felet är med Portugals temperamentsfulla Disneyballad, Greklands energiska macho-etno eller den till en krukväxt utklädda Kristina Pelakova och hennes gulligt knäppa lovsång till den slovakiska regionen Horehronie. Det är ju precis så ett bidrag ska vara; lokalt odlat och med egen karaktär. Inte utslätat anglosaxiskt och med engelsk text.

Nu fick dessvärre inte Pelakova någon ytterligare chans av jurygrupperna och telefonröstarna. Det är ytterst beklagligt. Men av de bidrag som gick vidare från den första semin måste man förutom Portugal och Grekland också ge en tveksam tumme upp för Vitrysslands vackra operapop i balladformat med Robban Wells på piano. Trots att den vokala insatsen av de fem sångarna var i svajigaste laget. Det hade förstås också varit himla kul om Finland gått vidare med sin barfotafolksång från Östra Karelen.

Övriga bidrag önskar vi lycka och framgång, alternativt en stillsam begravning, hemma i fäderneslandet.

Låt mig också konstatera att norrmännen inte direkt revolterat mot det upplägg och den form som sedan länge cementerats av EBU. Direktsändningen hade således allt som hör till: övertrevliga programledare, en hysteriskt flaggviftande publik, nervösa artister i det gröna rummet, töntiga resevykort från deltagarländerna, misslyckade ironier, konstig pausunderhållning och förstås, det går ju inte att misslyckas med, en spännande röstsammanräkning.