Alla dessa blickar, prominenta personer, böljande satin och gnistrande diamanter vittnar om Alexander Roslins inblick i det feodala och furstliga Europa. Han var Malmösonen som under 1700-talet gjorde en lysande karriär i såväl Stockholm som i de stora konstmetropolerna Paris och S:t Petersburg. Men framgångarna berodde inte bara på den virtuosa måleritekniken, utan handlade också om hans förmåga att skapa idealbilder.

För precis som idag var dåtidens elitskikt, hov och adel, intresserat av att skapa sin egen mytomspunna sfär. Det gällde att distansera sig från de icke invigda och det gjordes bland annat genom att låta beställningsporträtten digna av överdåd. Roslin lyssnade till sin kundkrets och avbildade dem i ståtliga, maktfullkomliga positioner, med gnistrande porslinshy och pompösa utstyrslar.

Kritiker och konsthistoriker har därför genom åren liknat Roslins verk vid ”statusparader” utan varken substans eller mening, men det finns också många exempel på det motsatta, som porträttet av änkedrottning Lovisa Ulrika från 1775. Här spelar hennes inre mot det pärlbeströdda klänningslivet och trots all pompa och ståt anas under ytan både mänsklig värme och melankoli.

1700-talet var en tid då lyx tillhörde det mest eftersträvansvärda, vilket skapade fokus på förfining och konsumtion. Något som enligt Nationalmuseums överintendent Solfrid Söderlind också går att koppla till dagens köphets i högkonjunkturens tecken.

– Även i vår tid finns en domedagskänsla, när vi i allt högre grad ägnar oss åt lyxproduktion och konsumtion, men det kanske blir miljöförstöringen som agerar giljotin den här gången. På så sätt ligger dagens ideal ganska nära 1700-talets och nu som då närmar vi oss kanten, säger hon.

Alexander Roslin var också en mästare på nätverkande och lyckades genom sin konstnärliga receptivitet och lyhördhet för beställarens önskemål på rekordtid bli invald i Konstakademin, trots att han var protestant i det katolska Frankrike. Förstås innebar detta att han anammat den franska aristokratiska porträttkonventionen, vilket i sin tur skapat debatt om man alls kan kalla Alexander Roslin för en svensk konstnär. Utställningskommissarie Magnus Olausson skriver i den påkostade utställningskatalogen att ”Roslin i själva verket behöll en stark kärlek till sitt gamla hemland. Han såg sig som svensk och markerade det redan i den internationella konstnärsmiljön i Italien genom att signera sina verk ‘Roslin le Suédois‘.”

Alexander Roslin hade en enorm framgång hos den franska societeten och under 1700-talets senare hälft var det mycket prestigefullt att bli avmålad av den svenske porträttvirtuosen. Något som också kom att avspeglas i Roslins skenande taxa.

Riksmarsalk Hans Henrik von Liewen skriver till exempel till Gustav III, efter Roslins förevigande av medlemmarna i den kungliga familjen: ”Han sade ingenting till mig om betalningen, vilket jag är mycket glad över eftersom jag inte kan göra honom till freds, men Eders Majestät kommer säkert att mottaga en räkning om ni inte redan har gjort det och helt visst till en stor kostnad”. Vid sin död 1793 hade Roslin skapat sig en rejäl förmögenhet och hade blivit Paris rikaste konstnär.