Det har gått snart två veckor sedan Kulturutredningen presenterades, och därmed också uttrycket ”portföljmodellen” – förslaget på hur det statliga kulturstödet ska hanteras. Grundtanken är att regioner och län själva ska få ta hand om en större del av stödet efter förhandlingar med staten utifrån utredningens nya kulturpolitiska mål.
De länsteater-, länsmusik- och länsmuseichefer som SvD har talat med har alla olika förutsättningar och olika åsikter. Dock betonar alla att förslaget kräver starkare och mer intresserade kulturpolitiker. Flera hoppas på en piggare kulturpolitik, men oroas samtidigt över haverier där fri kultur ställs mot upplevelseindustri i den regionala ekonomins tjänst eller mot behov inom sjukvården.
–Konstarterna måste få stå helt fria från alla resonemang om nytta för samhället, säger Michael Cocke, konstnärlig ledare på Folkteatern i Gävle, som liksom flera av dem SvD talat med, tycker att de nationella målen är alldeles för vaga.
Karin Enberg, chef för Norrbottensteatern i Luleå, sammanfattar sin ståndpunkt med att ”i den bästa av världar kan portföljmodellen vara bra”.
–Problemet är att det är så stora skillnader mellan regionerna vad gäller kompetens, engagemang och intresse för kulturpolitik. Min stora farhåga är därför att det blir väldigt ojämlikt nationellt sett.
Hon upplever att kultur nästan har varit en icke-fråga i Norrbotten och får medhåll av Gunnel Karbin, chef för Norrbottensmusiken.
–Vi utgår från att det reformerade Kulturrådet kommer att ha samma uppföljningsansvar som tidigare och också något slags rättvisebevakning, säger hon.
Samtidigt tror många att modellen kan bli en väckarklocka för kulturen, att man måste börja kämpa för att inte komma ”sist i kön”.
–Om vi tar tag i samtalet om vad vi vill med kulturen i vår region så kan portföljen bli innehållsrik. Men det återstår att se, säger Karin Parrot-Jonzon, chef för Byteatern i Kalmar.
I Jämtlands län gillar man idén om större inflytande, men anser att utredningen inte tydligt nog värnar de kulturella länsorganisationerna.
–Det har tagit 30 år att bygga upp en bra infrastruktur, men den går fort att rasera, säger Henrik Zipsane, chef för Jamtli museum i Österstund.
Flera av dem SvD talat med ställer sig undrande till varför det ska gå så fort, om det är något lurt med hela processen. Lars Göran Karlsson, kultursociolog vid Umeå universitet, menar att det definitivt är så.
–Vi är grundlurade, det kan utmynna i rent bondfångeri, portföljen riskerar nämligen att bli tom, hävdar han.
Lars Göran Karlsson anser att dynamiken mellan stat, region och kommuner kan gå förlorad i det nya förslaget.
–Den har varit en grund för principen ”armlängds avstånd”. Nu väntar i stället enorm centralisering. Regionerna lockas att tro att de får mer pengar, men det kan bli tvärtom, att staten på sikt frånhänder sig sitt ansvar.
Han, liksom flera andra debattörer, anser att det finns en ”ohelig allians” mellan kulturkonservatism och nyliberalism i förslagen.
–Kulturkonservatismen riktar in sig på de stora statliga institutionerna, nyliberalismen på att lämna över resten till marknaden. Priset är att acceptera att hela landet inte har samma tillgång till kultur, säger han.
