Magnus Uggla, Agnetha Fältskog, Pugh Rogefeldt och Angus Young.
Foto: HANS HATWIG
Hans Hatwig själv konstaterar glatt att han ”tapetserade en hel generations väggar” med bilder av Kiss, Abba, Sex Pistols, Sweet, Donna Summer och Magnus Uggla. Den tyskfödde Hatwig kom till Sverige 1967, hitlockad av en svensk tjej.
–Det var ju lite naivt att säga upp sig, köpa en enkelbiljett till Stockholm men jag är ju kvar sedan dess, säger mannen som lånade ihop lite pengar på ett tryckeri och satsade på en affischtidning.
Hur stor var upplagan?
–Som mest 60000–70000 tidningar i månaden vilket var väldigt mycket på den tiden. Dessutom gav jag ut Super Poster i 140000 exemplar som skickades till Tyskland. Jag tycker att tidningen uttrycker tidsandan som gällde då.
På 60-talet fanns Bildjournalen med sina elefantbilder och Hans Hatwig följde efter med poptidningen Tiffany 1972, som innehöll ett par sidor med affischer. Han började fundera på att ge ut en tidning som enbart bestod av posters. När han väl gjorde slag i saken så var succén snart ett faktum och inriktningen blev först artister som såg lite speciella ut.
–Jag tänker på Kiss, Alice Cooper och Runaways. Vi hade Abba innan de brejkade, Carola, Harpo och Björn Skifs. När de väl slog igenom kom de ihåg bilderna jag tagit vilket innebar att jag hade ett stort konkurrensförsprång gentemot de andra tidningarna.
Vad var hemligheten bakom framgången?
–Att jag satsade på eget material och reste runt i världen. Jag tror att mina läsare kände att jag kämpade för dem så att det blev riktiga bilder och intervjuer. Kvällspressen skrev en massa dynga om mig, att jag bara var ett reklamorgan för skivbolagen. Det var tvärtom och jag ville inte sitta i knäet på skivbolagen som aldrig hjälpte till med intervjuer och fotografering.
I den nya boken om Poster finns många bilder som knappast skulle publiceras idag. Pugh Rogefeldt står till exempel bara i kalsingarna och frågan som infinner sig är: Varför?
–Jag är en tidningsgubbe från den gamla skolan som brukade piffa upp bilderna med avkläddhet. Folk ska inte somna när de läser tidningen och kanske bli lite provocerade. Pugh var en rolig figur och ifrågasatte inte alls att jag ville ha honom i kalsongerna. Han klädde av sig och poserade.
Varför ville du ha Agnetha Fältskog med en gigantisk slickepinne?
–Den är symbol för något svenskt och kombinationen med en blondin är fantastisk. Hon tyckte det var kul och bilden gick världen runt. Tjejerna i Abba var professionella och schyssta även om Björn och Benny var besvärligare och fällde ironiska kommentarer när vi tog bilderna. De ville vara seriösa eftersom de blev så nedsablade av vänsterpressen på den tiden.
Någon historia bakom Magnus Uggla-bilderna?
–Ja, bilderna visar att han hade en hit med Varning på stan och för mig var han punk, även om han själv inte erkänner det. Han var snabb i käften och hade ett fräckt street-budskap som gick hem hos ungdomarna.
Har du kontakt med artisterna idag?
–Nja, det händer att Alice Cooper ringer när han är i Stockholm. AC/DC brukar skicka vykort men annars skulle det vara patetiskt om jag tog kontakt med dem.
