NEW YORK Det är söndagkväll och hela staden sitter hemma och tittar på årets största sportevenmang Superbowl.
Men på rockklubben Piano's på Lower East Side är allt som vanligt - det luktar utspilld öl, flanellskjortor och hårvårdsprodukter som får folk att se nyvakna ut.
Stället är fullsmockat av downtownhipsters som hellre tillbringar kvällen med alternativ ståuppkomedi än med amerikansk fotboll.
På den lilla scenen står ett trumset, en ensam mikrofon och komikern Demetri Martin, i slitna jeans, röd huvtröja och en fluffig, mörbrun hårhjälm med en karakteristisk lock i luggen.
Han inleder sitt uppträdande med att snabbt rabbla upp de mest kända klyschorna bland ståuppkomiker i dag.
- Det är svårt att dejta, vita och svarta människor är olika och några i publiken ser roliga ut. Så, nu är det avklarat.
Publiken fnissar lite förstrött. Demetri gör anteckningar på ett papper. Han ger betyg till varje skämt, i en skala mellan ett och tio. Inte hur kul det är, utan hur publiken reagerar på det.
Han
försöker med ett till.
- Jag har alltid med mig en tändare. Inte för att jag röker, utan för att jag verkligen gillar vissa låtar.
Lite mer garv. Ännu en krumelur i anteckningsblocket.
- Min rumskompis jobbar som metodskådespelare. Just nu är hans metod ”bartender”.
Tio poäng. Alla i publiken har antagligen också en roommate som är ”bartender slash skådis”.

Själv är Demetri Martin 32 år gammal och utnämndes nyligen till ”New Yorks snyggaste komiker” av New York Magazine.
De senaste åren har han blivit galjonsfigur för en humorscen på nedre Manhattan som brukar kallas ”downtownkomedi”, ”alternativkomedi” eller ”indiekomedi”.
Tillsammans med komiker som Eugene Mirman, Andres du Bochet, Todd Barry och kollektiv som Stella och The Lonely Island, har Demetri Martin skapat ett nytt slags komedikultur i New York. De tar avstånd från de dyra, välputsade och turisttäta komediklubbarna på Broadway och Times Square, och söker sig i stället till de små, alternativa musikklubbarna i stadsdelar som East Village och
Lower East Side, där det ges mer utrymme för experimentell komedi.
Ofta blandar man traditionell ståuppkomedi med sketcher, improvisation, musik, uppträdanden och visuella inslag.
Det har gjort att komediscenen integrerats med den alternativa musikscenen. På klubbar som Rififi och Piano's stoppar man exempelvis numera in komikernas uppträdanden mellan kvällens övriga popband och burlesk-uppträdanden, eller som början på en klubbkväll som slutar med dekadent indiefest.
Eugene Mirman, en av komikerna på Piano's, hävdar att det är just lokalerna som är den tydligaste skillnaden mellan indiescenen och Broadway-scenen.
- Man kan kalla det vi gör för en rörelse, men det är svårt att hitta något vi alla har gemensamt som komiker. Det handlar nog snarare om att vi tröttnat på Broadway-klubbarna, med klädkoder och drinkminimum. I stället föredrar vi att uppträda på de popklubbar som vi själva vill hänga på, säger Eugene.

Komikern Todd Barry, som också uppträder den här kvällen, instämmer.
- Jag tycker att det
är mycket roligare och trevligare att uppträda här nere i downtown, på små rockklubbar, med likasinnade. Man slipper de runda borden med nervösa turister som inte är tillräckligt fulla och inte tål att man driver med dem, säger han.
Genom att ställa sig utanför stadens traditionella komedietablissemang har många av indiekomikerna ironiskt nog blivit upptäckta av de stora tv-programmen, vilket i sin tur gett dem utrymme på de stora Broadway-klubbarna.
För två år sedan fick Demetri Martin jobb som manusförfattare på Conan O'Briens populära talkshow. Nu har han dessutom ett fast inslag på The Daily Show with Jon Stewart (där han gör ironiska rapporter om nya ungdomstrender). Dessutom utvecklar han, tillsammans med O'Brien, en ny komediserie för tv-kanalen NBC. Serien ska handla om en ung journalist - löst baserad på New York-legenden George Plimpton.

Den största succén för New Yorks alternativa komedirörelse den här vintern har dock den unga trion i The Lonely Island-gänget stått för.
Förra året
upptäcktes de av Jimmy Fallon, som rekryterade dem till komediprogrammet Saturday Night Live.
- Kvällen innan vi gick på provfilmning för Saturday Night Live var jag så nervös att jag kräktes. När jag träffade resten av gänget på morgonen sade jag ”dude, jag kräktes i går”. Då sade de två att de också kräkts. Det var ett fint ögonblick av gemenskap, säger Andy Samberg, medlem i The Lonely Island.
Nu har de fått ett fast inslag i programmet, där de hittills mest roat sig med att gör hiphop-parodier, ofta med hjälp av kända gäster. Förra veckan var det Natalie Portman som gästade med en egen version av gangstarapparen Eazy-Es klassiska låt No more questions. Bara några dagar senare hade mer än 400 000 amerikaner laddat ner klippet från hemsidan YouTube (vilket de ansvariga på Saturday Night Live snart satte stopp för).
Men ryktet hade redan spridit sig - i dag är amerikansk media överens om att de tre unga komikerna i The Lonely Island har sparkat nytt liv i Saturday Night Live, den en gång så populära,
men på senare år allt mer sömniga, komediinstitutionen.

David Byrne i popgruppen Talking Heads fastslog för drygt 20 år sedan i filmen Stop making sense att ”det finns bara ett begränsat antal skämt”. Så vad har de unga indiekomikerna för nytt att bidra med?
- Vi har nog rört oss en bit bort från de klassiska Seinfeld-skämten med observationshumor. Man kan inte längre börja ett skämt med att säga ”Har ni tänkt på att” Visst, många skämt bygger fortfarande på vardagliga observationer, men vi lägger fram det på ett helt annat sätt i dag, säger Eugene Mirman.
Framför allt har dock de unga komikerna en karisma som mer påminner om popstjärnor än om traditionella ståuppkomiker.
Demetri Martin och Andy Samberg ser båda ut att vara handplockade ur The Strokes, redo för tidningsomslag och reklamkampanjer.
De har bidragit till en efterlängtad imageföryngring av komediscenen i New York. De dyker inte bara upp på de mest omtalade tv-programmen, utan syns även på omslagen till litterära statustidskriften The
Believer och smarta humortidningen The Onion.

Samtidigt har komediscenen i stort fått ökad status bland unga i USA.
I dag är ju Saturday Night Live långt ifrån det enda programmet där lovande komiker får en chans att synas. Tv-kanalen Comedy Central, som sänder komedi dygnet runt, startades 1991, men har aldrig haft så höga tittarsiffror som nu. Kanalen visar inte bara massor av ståuppkomedi dagligen, utan är även hemvist för populära program som The Daily Show with Jon Stewart och The Colbert Report, såväl som Dave Chappelles komedishow. Musikkanaler som VH1 och BET (Black Entertainment Television) har också kraftigt utökat tablåerna för ståuppkomedi.
Följden har blivit att komiker i dag börjar få samma status som popstjärnor.
Det har även inneburit att det numera finns en utbredd subkultur för komedinördar som pluggat på hela komedihistorien.
- De kommer fram till mig efter mina uppträdanden och vill diskutera referenser till någon avantgarde-komiker från 1960-talet, men jag förstår aldrig vad de
pratar om. Jag är ingen komedinörd, jag är bara en vanlig nörd, säger Demetri Martin.

I en artikel i The New York Times i februari sade Jim Kozloff, talangutvecklare på tv-kanalen VH1, som sänder mycket ståuppkomedi, att det ökade intresset för komedi beror på att USA just nu har ett så deprimerande politiskt klimat.
Han jämförde med början av 1970-talet, då USA härjades av Watergate-skandalen och Vietnam-kriget, och provokativa ståuppkomiker som Lenny Bruce och Richard Pryor tänjde på gränserna för det anständiga.
Men ingen av komikerna på downtownscenen i dag är uttryckligen politisk.
Om de har en förebild från 1970-talet så är det snarare Andy Kaufman.
Han var en radikalt banbrytande komiker som aldrig riktigt fick sitt breda erkännande, även om han 1999 hedrades med den Milos Forman-regisserade långfilmen Man on the moon, där han spelades av Jim Carrey.
I Andy Kaufman - Wrestling with the american dream, en ny bok av Florian Keller, docent i konst- och designhistoria vid universitetet i Zürich,
ställs Kaufmans absurda, stundtals irriterande sketcher mot Lenny Bruces mer traditionella uppkäftighet.
Keller hävdar att Kaufman i själva verket var betydligt bättre på att ifrågasätta ”den amerikanska drömmen” - han uppträdde som Elvis Presley i en tröja med texten ”Jag älskar farmor” - än någon av hans mer uttalat politiska samtidskollegor.

För Eugene Mirman är Kaufman-liknelsen den högsta formen av beröm.
- Jag kommer definitivt från en Andy Kaufman-tradition, snarare än en Lenny Bruce-tradition. Men en av de största missuppfattningarna om Andy Kaufman är att han inte hade några punchlines. I själva verket består alla ståuppskämt av en uppbyggnad och en punchline. Andy kunde göra en sketch där han läste upp hela romanen Den stora Gatsby för sin publik. När han var färdig satte han på en skiva, där han läst in hela boken. Det är hans punchline.