En fläkt surrar ihärdigt på Alexis Pontviks arkitektkontor i Gamla Stan. På väggen hänger bilder från några av de projekt han har jobbat med genom åren; det har blivit allt från amerikanska villor till utställningsdesign och planarbete på Västbanken och i Tanzania.

Alexis Pontvik är känd som en mångsidig man, med stor internationell erfarenhet.

Men nu sitter han här, just hemkommen från ett Sidauppdrag på Sri Lanka, och funderar över vad som håller på att hända med staden utanför hans fönster.

–Det är stora förändringar på gång, som jag tror att de flesta, inklusive beslutsfattarna, inte ser konsekvenserna av ännu, säger Alexis Pontvik bekymrat.

Det som oroar honom är inte i första hand spektakulära projekt som hotellet i Riddarfjärden, som debatteras intensivt på insändarsidor denna sommar.

Alexis Pontvik talar om mer smygande förändringar som redan pågår. Förändringar som inte bara förändrar skalan i centrala Stockholm, utan som han menar hotar stadens egenart.

–Jag är absolut ingen bevarandefreak. Det är klart att en stad måste förnya sig. Men man måste veta vad man har, och inte slänga ut barnet med badvattnet på ett oreflekterat sätt, säger han och tillägger att Stockholm, med sin låga skala och jämna silhuett, har en egen karaktär som kräver att förändringar föregås av seriös analys.

–Man kan inte bara låta takhöjden ploppa upp flera våningar här och var. Det måste finnas en överordnad tanke.

Fläkten för en hopplös kamp mot sommarvärmen, och trafikbrus letar sig in i lokalen. Vid fönstret ut mot Skeppsbron står en trämodell över ett nytt Slussen.

1991 vann Alexis Pontvik den första Slussentävlingen, med ett nybyggnadsförslag. Genom åren har han utmärkt sig i många arkitekttävlingar.

Trots sina tunga meriter är han ändå något av en doldis, jämfört med mer mediala kollegor som Gert Wingårdh.

Men nu lär stockholmarna få möta honom i den offentliga debatten. I augusti tillträder Alexis Pontvik sin tjänst som professor i stadsbyggnad, och på den posten hoppas han kunna bidra till en bredare diskussion om hur Stockholm förändras.

–Det verkar som att myndigheterna håller på att tappa kontrollen över den här stan, säger han och tillägger att stadsbyggnadskontoret svängt från att vara överdrivet restriktivt och detaljreglerande, till att öppna för stora förändringar i stadsbilden.

Alexis Pontvik efterlyser mer debatt om den nya hushöjden i city, där många av de gamla kvarteren byggs på med flera våningar. Han hoppas att politikerna ska sluta vurma för höghus –”små banala dragplåster” –i centrala Stockholm.

Och han önskar att projekt som den nya hotell- och konferensanläggningen vid Klara sjö, med tolv våningar mot Klarabergsgatan, granskats bättre.

–Den anläggningen har presenterats på ett manipulativt sätt. Man har illustrerat det som en bagatell, som ett hus som passar in, och det är fullständigt felaktigt.

Stockholm bör värna sin särprägel och sin unika silhuett, fortsätter han.

–Däremot behöver arkitekturen förnyas. I årtionden har man aktivt hindrat modern arkitektur i den här stan, och föreskrivit en sorts traditionell arkitekturstil, vilket naturligtvis är väldigt tveksamt.

Sedan hejdar han sig. Undrar om han får säga något positivt, för att balansera all kritik.

–Det positiva är att det blåser nya vindar när det gäller möjligheten att skapa arkitektur i Sverige, säger Alexis Pontvik och tillägger att Sverige långsamt håller på att få ett bättre arkitekturklimat med förutsättningar för ett samtida och verkligt intressant byggande.

Så reser han sig och pekar på Stockholmskartan på väggen.

–Tänk dig ett nytt sensationellt stadsbibliotek här på Stadsgårdskajen. Eller här på Slussen. Eller på Klarabergsgatan, istället för hotell- och konferensanläggningen.

Alexis Pontvik önskar att Stockholms stad valt att bygga ett helt nytt stadsbibliotek, på en plats där man kan ta ut svängarna, istället för att som nu bygga intill Gunnar Asplunds världsberömda bibliotek.

–Då skulle man få chansen att bygga en fantastisk ny offentlig byggnad, säger han och tillägger att det nuvarande upplägget är feltänkt.

–Det är ett missförstånd att placera en stor tillbyggnad intill den internationellt mest kända byggnaden vi har i Sverige, säger han och betonar att Asplunds boktempel ingår i en känslig ensemble.

I den pågående arkitekttävlingen har flera av finalisterna valt att riva de så kallade lamellerna, de smala husen bakom Asplunds biblioteksbyggnad.

–Asplunds byggnad är ju monumental men också mycket skör och liten i skala. Den blir förstorad och förstärkt genom lamellerna. Om man tar bort lamellerna, och sätter dit en ny byggnad, är det mycket tveksamt vad som händer med stadsbibliotekets integritet som arkitektur.

Nu är risken att tillbyggnaden kommer att påverkas av bevarandefrågor och att diskussionen kommer att handla om vad som kan göras i en känslig miljö snarare än biblioteksverksamhetens behov, menar Alexis Pontvik.

–När man gör något, då ska man dra på. Då ska man skapa frihet att göra något stort, och intressant och ballt, som inte behöver kompromissa med en känslig världsarvsmiljö. Det här kompromissandet är så stockholmskt.