Anna Järvinen dyker upp ur scengolvet i dramatiskt röd klänning och hög peruk. Det är en effektiv bild, men vad betyder den?

”Alla ska dö men jag ska dö först” är en oortodox konsertföreställning med musik av en av popvärldens kreddigaste artister och politisk teater i sammansmältning. Föreställningen är byggd kring Järvinens sånger som en slags nummeropera. Mellan sångerna pågår en dialog mellan Järvinen som Marie Antoinette och performanceartisten Iris Smeds som MarieB, en lika rödklädd dublett som undervisar om solidaritet och anklagar drottningen för att ha stulit folkets bröd.

På scenen rör sig MarieA och MarieB i enkla scenerier. Någon gång sätter sig Järvinen vid en cembalo. Ett ögonblick möts hennes popvärld och den dramatik som hon klivit in i. Där sker något verkligt. Också när hon med sin egen släpiga röst sjunger Händel finns en kvalitet som fler popsångare borde våga sig på (ty det kräver både mod och musikalisk intelligens att korsa genregränser med sitt eget uttryck i behåll).

Tyvärr är det svårt att höra vad hon talar och sjunger om, mikrofonen är låg i mixen och talrösten inte teaterskolad, medan Iris Smeds trumpetar medvetet stillöst i Lena Nymans skola.

Till slut blir den flinande Marie Antoinette en projektionsyta för allt som är fel med den här världen; en incestuös Palmemördare. Men Marie Antoinette spelade enligt regelboken – sedan skrevs reglerna om. Vilket ansvar hade hon?

Detta är frågan som redan Sofia Coppolas film om Marie Antoinette ställer, vilken säkerligen inspirerat till föreställningen, där tvärtom den unga flickdrottningen blir ett offer för sina socioekonomiska omständigheter. ”Du bryr dig inte om kollektivet”, anklagar MarieB från sin sentida åklagarbänk. ”Men jag är ju alldeles ensam här”, svarar MarieA.

Det är viktiga frågor.Man kunde tänka sig att miljön dragits in i frågorna. Drottningholm och dess teater var en gång ett litet Versailles i Sverige. Här bor fortfarande ett kungapar. Istället blir föreställningen en uppvisning i modern hovkultur. Indiestockholm har mobiliserat, alla är här. Gensvaret från publiken är därefter, privat och överdrivet extatiskt för en rätt grund föreställning som möjligen mognat om den spelats fler gånger.

”Alla ska dö men jag ska dö först” är estetiserad politisk teater, där formen står före det angelägna ärendet. Ibland kallas det också hipster, vackert men tomt.