Vissa kallar Blades musikstil intellektuell salsa, men det är inget som han själv gillar. Han gör musica popular, säger han, musik för vanligt folk. Eller dansmusik för tänkande människor, om man så vill.

Människor behöver både eskapism och sånger som manar till reaktioner och reflektioner. Han jämför med film: man kan gå och se Animal house (en töntig USA-komedi från 1978) för att få skratta och känna sig löjlig. Men ibland vill man kanske se Det sjunde inseglet (Ingmar Bergman 1957), som handlar något helt annat: liv och död och livets mening.

– Men bägge är en del av filmens värld. Bägge behövs. Samma sak med mina texter; de är inte intellektuella, de speglar bara en annan möjlighet för musiken.

Blades låtar är små berättelser om människor och vardagsliv, saker som folk känner igen och kan relatera till. Han har talat med både Carlos Fuentes och Gabriel García Marquez , två av Latinamerikas litterära giganter om detta. De var nästan lite avundsjuka:

– ”Ni grabbar skriver short stories och sjunger dem”, sa Fuentes till mig en gång. ’Mina romaner måste vara 200 sidor minst. Och folk kanske läser boken bara en enda gång! Sen kommer du och skriver en låt som Pedro Navaja (Blades mest kända). Den är sju minuter lång, men det är en hel story, en filmisk berättelse. Folk lär sig den utantill. Och spelar den om och om igen’.

Kan salsa sjungas på engelska? Rubén Blades gjorde ett försök på 1980-talet, med albumet Nothing but the truth (1988). Där samarbetade han med Lou Reed, Sting och Elvis Costello.

– Det var första gången som dessa rock guys skrev musik tillsammans med en latin/salsamusiker. Men det var a total disaster, i alla fall för mig, säger han. Jag kände mig obekväm att sjunga på engelska. Jag kunde inte få fram det jag ville. Spanska är ju mitt språk.

Han är skådespelare också; sedan sin första filmroll 1982 har han spelat med i ett 30-tal filmer, senast i Safe House, som är svenske Daniel Espinosas (Snabba cash 1) regidebut i Hollywood.

– Det var Denzel Washington som vill ha mig i en scen, en liten roll bara. Och nästa vecka ska jag göra några tagningar för Ridley Scotts nya film, The Counsellor. Också en liten biroll. Men det är ett sätt för mig att komma tillbaka till filmen. Jag har ju varit borta i fem år.

Han syftar på de år som han var turistminister i sitt hemland Panama. Då lade han både film och musik på is för att jobba helhjärtat i regeringen. Tio år tidigare ställde han upp i presidentvalet och kom trea.

– Om du verkligen vill förändra världen så gör du det inte med sånger utan genom att agera politiskt.

Blades politiska och sociala engagemang väckte nyfikenhet hos två unga rappare från Puerto Rico; tillsammans kallar de sig Calle 13. Så de kom till Panama för att träffa Rubén för några år sen.

– Då visste jag inte vilka dom var. Men sedan var jag med på deras låt/video La Perla (2009), som blev en stor hit. Vi försöker göra samma sak, agitera politiskt, fast på olika sätt; jag genom salsa och Calle 13 genom rap, reggaeton och annat. Och i musik blir åldern irrelevant, säger -Blades, 64, och kliar sin stickade luva, gråsprängd som hans skägg.

Den 16 augusti spelar Calle 13 i Malmö.

Rubén Blades samarbetar också med den unge stjärndirigenten Gustavo Dudamel, som just avslutat sina fem år med Göteborgssymfonikerna.

I juli uppträdde de två i Venezuela, inför 200 000 jublande människor på en flygplats mitt i Caracas. Blades sjöng Maestra Vida, en salsaopera som han skrev för trettio år sedan, medan Dudamel ledde Simón Bolívars symfoniorkester: 140 ungdomar skolade i det sociala projekt som kallas El Sistema. För det fick grundaren José Antonio Abreu Polarpriset 2009.

– Abreus jobb med El Sistema i Venezuelas kåkstäder är otroligt! Och nu ska det införas även i Panama och Los Angeles. Och där jobbar ju Dudamel nu med The LA Phil.