Håkan Juholt överraskade alla med sitt första anförande som socialdemokratisk partiordförande. Kulturfrågorna slog an tonen i hans politiska manifest om social demokrati. Det var djärvt i ett parti där de sköna konsterna under lång tid har fått stå tillbaka för mer jordnära frågor. Det var inte bara det personliga intresset han gav uttryck för utan också övertygelsen att den andliga kulturen var nog så viktig som den lekamliga.

Han visade sig ofta i kulturella sammanhang, men som sargad oppositionspolitiker gav hans intresse aldrig några politiska resultat.

Sedan gick väl det mesta snett. Hans misstag var hans egna.

Håkan Juholt passade aldrig in i den politiska kultur som utvecklats under de senaste årtiondena. Han är yvig, impulsiv och ibland skojfrisk. Han tycktes hellre försöka svara på journalisters frågor än tänka på vad han svarade. Han förlitade sig uppenbarligen på sin retoriska förmåga att göra gjort ogjort.

Han lärde sig aldrig hur spelet skulle spelas.

Idag har medieutvecklingen lett till att information sprids från ett närmast oöverblickbart antal källor. Politikerna måste hela tiden ta ställning till ny och ibland motsägelsefull information, rykten såväl som sakliga påståenden. Sällan accepteras ett svar som rymmer tvekan eller bristande kunskap i en specifik fråga.

Otåligheten är stor och en politiker måste kunna svara på alla frågor utan att nödvändigtvis säga något. De flesta rutinerade toppolitiker kan det eller tvingas att lära sig det. Fredrik Reinfeldt är mycket skicklig, Håkan Juholt behärskade det inte alls.

Dagens politiska klimat medger inte heller att politikerna gör enkla misstag – misstag som lätt kan formuleras i en tidningsrubrik. Håkan Juholt gjorde alltför många sådana. Politikerna är med rätta påpassade och granskade på ett helt annat sätt nu än förr.

Låt mig ta ett exempel: Under Kubakrisen hösten 1962 då världen stod på randen till ett tredje världskrig befann sig Sveriges statsminister Tage Erlander på semester. Han skriver i sin dagbok (se SvD 21/12 -11) att efter kontakter med regeringskansliet bestämdes att han skulle fortsätta semestern, trots den pågående krisen. Idag hade Tage Erlander inte kunnat sitta kvar.

En annan utveckling är att det inte längre går att skilja privatlivet från det offentliga. Allt läggs numera på förtroendekontot. Ingen politiker skulle idag överleva om han, som Per Albin Hansson, hade två familjer samtidigt. Ingen får belastas med så kallade lik i garderoben. Därför var det allvarligt att Juholt aldrig berättade för valberedningen att hans sambo dömts för förskingring. När tidningarna avslöjade det blev den stora frågan inte sambons förvisso sonade brott, utan Juholts undanhållande av händelsen. Där slogs förmodligen den först spiken in i avgångskistan.

Håkan Juholt är en blodfull och road talare. Han lämnar efter sig ett retoriskt snarare än politiskt vakuum i en tid då politiken har professionaliserats och talekonst värderas lägre än enbart handlingskraft.

LÄS OCKSÅ: Juholt: Jag hade behövt min stab tidigare

LÄS OCKSÅ: En förlorad vår för S

LÄS OCKSÅ: Håkan Juholts lag sitter löst

LÄS OCKSÅ: Så avsattes han som partiledare

LÄS OCKSÅ: De kan ta över partiledarposten

LÄS OCKSÅ: Krismöte om ny S-ledare fortsätter