Redan vid norska gränsen falnar glansen kring Polarpriset. Sven Ove Bakke, musikansvarig på norska Dagbladet, säger att nyheten om pristagarna sällan får mer plats än en notis eller kortare artikel i norska tidningar
–Det är ju aldrig några norrmän som vinner ändå... Som musikjournalist förstår jag förstås prisets värde, det är väldigt stort, inte minst ekonomiskt, men arrangörerna och Sverige gör ju inte mycket för att iscensätta det. Det är ju inte direkt så att allas blickar riktas mot Polarprisutdelningen i Stockholm.
Den mer avlägsna nordiska grannen Island är förstås mer intresserad än vanligt av Polarpriset just i år. Men Arni Matthissen, musikredaktör på isländska Morgunblaðið, markerar ändå tydligt att islänningar inte är så värst imponerade av den svenska utmärkelsen:
–Björk är högt respekterad på Island nu för tiden, och vi islänningar är glada över all uppskattning hon får. Men Polarpriset är inte särskilt välkänt här. Vi noterar alltid pristagarna på kultursidorna men det är aldrig någon stor grej. I år blir det förstås en större artikel än vanligt, men Björk får ju alltid ta emot priser. Det är ingen särskilt omskakande händelse för oss.
Michael Hann, musikredaktör på brittiska The Guardian, hävdar att han får frågan om Polarpriset varje år av svenska journalister, något som dock inte verkar ha väckt hans nyfikenhet.
–Jag visste inget om Polarpriset förra året och jag vet inget i år heller. Svenska musikpriser gör inget avtryck alls i brittisk populärkultur. Det enda vi bryr oss om utanför Storbritannien är Grammy awards och i undantagsfall kanadensiska Juno awards, när ett kanadensiskt band marknadsförs här i England. Men bortsett från det är vi chockerande ointresserande av prisgalor i icke engelskspråkiga länder. Sorry...
New York Times huvudkritiker av klassisk musik, Anthony Tommasini, svarar inte i telefon, men skriver artigt i ett mejl att han inte känner till priset och därför avböjer att kommentera det.
Thomas Steinfeld, Sverigekännare och kulturchef på tyska Süddeutsche Zeitung, har desto mer att säga. Han börjar skratta när han förstår att frågan gäller Polarpriset.
–Det började ju bra. Jag kommer ihåg att idén var att det skulle bli ett Nobelpris i musik. Men nu för tiden nämns inte Polarpriset ens med en notis i tyska tidningar. Gång efter gång efter gång så har nyheten om pristagarna varit minsta möjliga överraskning. Det är alltid ”middle of the road”, man får mer och mer intrycket av att det handlar om ett marknadspris. Man belönar dem som redan har slagit igenom – de framgångsrika får lite mer framgång.
Vad tyckte du när tyske kompositören Karlheinz Stockhausen fick Polarpriset 2001?
–Det var ju som att ge Nobelpriset till Doris Lessing, det hade man också förväntat sig i 30 år.
Hur skulle priset kunna bli intressantare då, genom mer överraskande val?
–Överraskande är en svår kategori. Men man skulle ju vilja få en känsla av att det här är ett musikaliskt pris, inte ett pris för lång och trogen tjänst inom musikindustrin.
