LÄS RECENSIONEN HÄR: Stenhård och vacker skildring om överlevnad.

– Kan inte du börja Ester. Du var klar med ”Maggie vaknar på balkongen” och så ville du göra...

– Jag kommer igång snart, efter dig.

– Okej. Eh, pojktanten var ett ord som jag använde för att beskriva mig själv, det var en slags motståndshandling. Ett nytt ord, eller en sammansättning av två gamla ord, kan göra att man kan tänka på ett annat sätt.

Eli Levén halvsitter i soffan på Folkets bios kontor. Han böjer ner huvudet mot kudden och gnider omedvetet näsan mot tyget. Lika förstrött fingrar kollegan och den före detta partnern Ester Martin Bergsmark på Elis skjortärm. Orden kommer långsamt, undflyende. Blickarna är någon annanstans. Konstpauserna är långa.

– Jag försöker tänka om jag kan hitta en annan grund till varför jag ville göra filmen, jag har sagt ungefär samma sak till alla. Jag försöker utmana mig själv..., säger Ester Martin.

Den metamorfos som filmskaparna genomgår under intervjun blir som en slags subtil spegling av den förvandling som sker i ”Pojktanten”. Fyrtio minuter senare står de rakryggade i duggregnet vid Bergsunds strand och naglar fast kameran med sin självsäkerhet.

Den 75 minuter långa filmen är, likt många av Ester Martins tidigare alster, en blandning mellan fiktion och verklighet. I centrum finns pojktanten, speglad av olika skådespelare av varierande kön och ålder och av Eli och Ester Martin själva. Den senare inleder med att berätta om hur han i sitt sökande efter den egna identiteten blev stärkt av Elis tydliga trots mot den tvåkönade världen.

– Det börjar lite som ett porträtt, men så faller allt egentligen sönder i en avgörande badkarsscen, säger Ester Martin och syftar på Elis plötsliga utbrott efter att paret spenderat timme efter timme filosoferande i det allt ljummare vattnet.

LÄS RECENSIONEN HÄR: Stenhård och vacker skildring om överlevnad.

Så nära kommer filmkameran att citatet ”Jag är trött på att sitta i det här jävla badkaret” nästan känns som en befrielse. Som att biopubliken själv längtar efter att den blekvita russinhuden ska släppa taget om fingrar och tår. Kvar i badvattnet sitter en övergiven Ester Martin, som sekunden senare hukar i den grå våren på sin balkong – en passning till ”Maggie vaknar på balkongen”.

Du tar i samma ögonblick avstånd från pojktanten. Vad beror det på, Eli?

– Jag är väl rastlös kanske. Det betydde inte samma sak och jag övergav ordet. Lämnade det vidare till andra, Ester till exempel, säger Eli och Ester Martin fortsätter:

– Rätt länge visste jag inte riktigt vad jag höll på med i filmen. Men det där blev en nyckelscen som filmen på något sätt rör sig emot. Formen faller sönder lite, handlingen tar sig en ny vändning. Filmen handlar om behovet att kunna spegla sig i någon annan, men också vad det innebär att det inte går att idealisera och försöka äga de man älskar.

Kan pojktanten som begrepp bli lika begränsande som ”hon” och ”han”?

– Det är väl det att språket i sig är reducerande och att man gör något statiskt av en väldigt komplex verklighet. Men jag tycker fortfarande att pojktantsordet är produktivt och inte bara kapslar in. Jag ville att filmens kropp också skulle vara androgyn och kaotisk. Jag har satt ihop saker som egentligen inte ska passa ihop för att motverka idén om renodling som ligger som en beige kappa över så många kulturuttryck.

Den allra första pojktanten är en naken bäbis som kryper runt i lingonriset fullständigt absorberad av jakten på de röda bären. Lingonen klibbar fast på de små knubbiga fingrarna som ivrigt rycker upp tuvorna med rötterna. Denna barnets sinnliga upplevelse av naturen, fjärran från naturromantikernas eteriska svärmeri, fortsätter genom hela filmen. Naglar skrapar mot mossa, träd tappas på sav, snigelskalen i Konsum-kassen skaver mot varandra.

– Jag ville gå bortom många binära motsatsförhållanden, även natur och kultur, säger Ester Martin.

– Jag är uppvuxen i Högdalen och Högdalstoppen är skapad av schaktmassor från tunnelbanan och de gamla Klarakvarteren. Modernismens skamfläck har kullen kallats, men jag tycker att den är ett monument bortom kategorier den också. Där, i blandningen av natur och kultur, har jag som tonåring gått och längtat efter Eli och projicerat mitt inre landskap på det yttre.

LÄS RECENSIONEN HÄR: Stenhård och vacker skildring om överlevnad.