Terminsuppropet för svensk långfilm i Filmhuset på måndag ser ut att bli värdigare än vårterminens sammankomst: Inga kvasirasistiska dagisrappare, ingen Peter Magnusson som gör yoga på thailändsk strand. Däremot ett brett spektrum av berättelser och intressanta debutanter.

Mikael Marcimain har visserligen gjort två tv-deckare i långfilmsformat men Call girl (9/11) inspirerad av bordellhärvan på 70-talet, är faktiskt hans första biofilm efter suveräna tv-serier som Lasermannen och Upp till kamp. Från dem har han tagit med sig favoritskådespelare som SimonJ Berger, Ruth Vega Fernandez, Sverrir Gudnasson och David Dencik. Om Marcimain använt det rekordhöga förhandsstödet på 12 miljoner kronor väl kan man tänka sig att det är något i särklass som väntar.

Molly Hartlebs miniserie Hinsehäxan, som gick på SVT i våras och utgick från samma historia, hade för övrigt gärna fått bli långfilm den också. Åtminstone får Molly Hartleb gärna göra film längre fram.

För det där 40/60-målet som Filminstitutet siktar på är som vanligt långt ifrån uppnått när det gäller regissörssidan. Jag får det till 10–15 procent när jag kollar igen om den preliminära listan, lite beroende på hur man räknar.

Vikten av kvinnor som upphovspersoner blir tydlig när man synar det lilla utbud som ändå finns i höst. Jag har inte sett Gabriela Pichlers debut än, men som jag förstår det bjuder hon på en annorlunda kvinnlig huvudperson i Äta sova dö (5/10), 20-åriga Rasa som försöker hitta nytt jobb i sin skånska by när hon blir friställd från fabriken. Det finns knappast ett specifikt kvinnligt filmspråk men det finns förutsättningar för kvinnoporträtt som ligger närmare verkligheten om gruppen regissörer blir mindre homogen.

Det behövs överhuvudtaget berättare som, oavsett kön, skiljer sig från den etniskt svenska medelklassnormen, och i höst långfilmsdebuterar Karzan Kader, född i irakiska Kurdistan. Bekas (30/11) om två föräldralösa pojkar som vill emigrera till Amerika där Stålmannen bor, är inspelad i Kurdistan med lokala aktörer i rollerna och har redan väckt en del intresse utomlands.

Den mest okonventionella rösten i höstens svenska utbud är Ester Martin Bergsmark (Maggie vaknar på balkongen) som i Pojktanten (7/9) ligger i ett badkar med sin Eli och dekonstruerar den tvåkönade världen. Filmen som utlöste interna stridigheter i juryn när Nordiska filmpriset skulle delas ut på Göteborgs filmfestival i vintras – ordföranden Jessica Hausner fick till slut ge sig och premiera ett ack så konventionellt norskt familjedrama istället – har premiär om tre veckor. Se den då.