Den unge Schiller hade sin Rousseau och Hans Magnus Enzensberger har sin Diderot. Tyska diktare håller sig uppenbarligen gärna med franska husgudar. Så också poeten Durs Grünbein, som för en handfull år sedan följde upp sin enskilda dikt ”Meditation nach Descartes” med den hyllade diktromanen eller verseposet ”Vom Schnee oder Descartes in Deutschland”. Med två snötäckta vintrar i filosofens liv som ramverk – dels då han mitt under brinnande 30-årskrig i trakten av ett snötäckt Ulm 1619 får en vision som leder honom till filo­sofin, och dels förstås det smällkalla slutet av hans levnadsbana vid drottning Kristinas hov i Stockholm 30 år senare – målar Grünbein en bild av Descartes unga och mogna liv i lyriska blixtbelysningar och filosofiska drömbilder.

Men varför Descartes? Grünbein får frågan av den franske ambassadören i Berlin under en poesiuppläsning, men blir i fransmannens ögon svaret skyldig. ­Åtminstone tills hans essä (eller tre meditationer) Cartesianska dykaren gavs ut i våras, och som redan nu finns tillgänglig på svenska som den första titeln i förlaget Ersatz nya essäserie. Och med hänsyn till den här skriftens språkliga och intellektuella stringens och till den förmedlande trojkan Jean Claude Arnault (redaktör), Ulrika Wallenström (översättare) och Aris Fioretos (som med sin sofistikerade efteressä skänker boken ytterligare tyngd), är det bara att tacka (för att någon tar över efter Bonniers vad det verkar slutgiltigt insomnade essäserie) och buga (för lödigheten i själva presentationen).

Ja, varför Descartes? På vad sätt kan en rationalistisk 1600-tals­filosof attrahera ett konstfärdigt språkgeni på 2000-talet? Svaret oscillerar i spänningsfältet mellan de bådas blott skenbart motsatta horisonter. Grünbein har alltid varit en lärdomsmässigt ­bevandrad lyriker, en sann idédiktare som låtit sina poetiska undersökningar flätas samman med den klassiska kulturens och vetenskapens tankegods. I dikter, uppsatser och essäer har han ­spanat efter – och upptäckt! – de hårfina nervtrådarna mellan till synes oförenliga storheter som vetenskap och poesi, mellan ­metod och intuition.

Och det är här Descartes kommer in i bilden. Ty dennes ambitiösa försök att (efter att först ha raserat alla invanda föreställningar i ”Discours de la méthode”) förnuftsmässigt tillvinna sig kunskap om i stort sett allt, innefattar också omedelbart uppfattande begrepp som instinkt och åskådning, ja, leder till slutsatsen att vägen till naturvetenskapernas rike, med Grünbeins ord, går längs ”drömstigar”. Den tänkande lyrikern Durs uppfattar här den lyriske tänkaren René som något av en poetologisk vägröjare, som hellre talar om ”livsandarnas flöde” än om nervimpulser. Någon konstteoretiker var han förvisso inte, men ”hans stil däremot tillhör den franska litteraturhistorien”.

Vad Grünbein gör i sina tre essäer är att kunskapsteoretiskt medi­tera över den livgivande energi som uppstår mellan de vetenskapligt mätbara kraftfälten i världen och livsandarnas eteriska rymder, och över hur dualismen mellan kropp och själ, som ju är den cartesianska filosofins själva kärna, är förenlig med den växelverkan som ändå råder mellan de två.

Det fascinerande här är förstås Descartes på en gång gränslöst spekulativa och nyktert pragmatiska resonemang som sådana, men i ännu högre grad hur allt detta belyses av en djupdykande poet som fyra sekler senare med vaket intellekt och virtuos språkkontroll upptäcker nya spridningskraftiga konsekvenser av filosofens föregivet mekanistiska idéer. Så torde läsarens beundran för Grünbein inte stå dennes beundran för Descartes långt efter. ”Aldrig tillförne har någon så utan ceremonier gjort filosofin till sin personliga angelägenhet”, skriver poeten och menar att det från och med Descartes är ”ajöss med allt blott och bart traderat vetande”, och att hans berömda sats Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till) innebär något alldeles nytt i historien om männi­skan.

Efter denna storstädning i ”metafysikens labyrinter och spegelsalar” tvingas Descartes (människan) starta om från början: med studier av himlafenomen och geometriska uträkningar, med vivisektioner och sannolikhetskalkyler. Ja, kort sagt upptäcka världen på nytt med sin ­glada vetenskap.

Men mitt i allt detta encyklopediska virrvarr har filosofen nu alltså placerat en tänkande substans: jaget. En utsträckning, om man så vill, av den subjektiva och privata röst som Montaigne ett halvt århundrade tidigare hade infört i litteraturhistorien. Det cartesianska jaget är så inte bara en produkt av tvåäggstvillingarna empiri och rationalitet, utan också av drömmar, fantasier och fria broderanden.

Grünbeins essä är en fascinerande apologi för personen Descartes, som ofta beskyllts för att ha förvandlat vår värld till ett livlöst studieobjekt, och ett försvar av hans övertygelse om att ”dröm och vaka tar för sig av samma ­rekvisita”. Även om vi alltså har all anledning att filosofiskt tvivla på den fysiska verklighetens evidens, har Descartes åtminstone lugnat oss på en punkt, och som Grünbein uttrycker sålunda: ”Var lugn, luta dig tillbaka, du existerar –”.