Efter att självständigheten utropats i Moçambique i mitten av 70-talet inleddes ett projekt för att mäta vattenflödena i floderna. Man började distribuera formulär och instruktioner till de hydrologiska stationerna runt om i landet. Inbördeskriget ledde dock till att projektet gick i stå, liksom så många andra initiativ i det sköra samhällsbygget. När freden kom trodde myndigheterna att man skulle få börja om från början igen.

Men när man nådde fram till en avlägset belägen mätstation möttes man av en överraskning. Den gamle mannen som var stationerad där hade lyckats upprätthålla arbetet under hela det 16 år långa kriget. När alla pennor och allt papper tagit slut hade han börjat skriva värdena och rapporterna på väggarna med en bit kol, och nu var de helt övertäckta med anteckningar. Långsamt hade huset allt mer börjat likna en väldig bok av sten.

Den som återger den här sanna historien är författaren Mia Couto , i en nyutkommen bok på portugisiska som heter ”Interinvenções” (Caminho). Den innehåller olika essäer och tal av honom, bland annat det som han höll i egenskap av huvudtalare vid Waltic-kongressen i Stockholm i fjol.

Det är inte svårt att förstå att just Couto tilltalas av berättelsen om mannen som lyckas hålla fast vid en konstruktiv ordning medan världen runt omkring står i brand. I hans noveller och romaner kan hoppet överleva på de mest oväntade sätt medan kriget rasar – men lika ofta visar sig freden inte vara fullt så fredlig som man kunde önska. ”Människor är långsamma länder”, som det heter i en av hans berättelser. Dessutom är bilden han själv använder av en bok av sten besläktad med de förvandlingar som ofta äger rum i hans egen prosa. Romanen ”Sömngångarland” slutar med att bokstäverna en efter en förvandlas till sandkorn och allt det skrivna blir till jord.

Mia Couto föddes 1955 i hamnstaden Beira av vita, portugisiska föräldrar. Hans uppväxt sammanföll med stora samhällsförändringar – som barn upplevde han det portugisiska, koloniala systemet och senare deltog han i kampen för självständigheten. Han såg socialismen förvandlas till kapitalism, och revolutionen övergå i inbördeskrig.

I den nya boken skriver han om hur denna erfarenhet av att vistas i en gränstrakt kom att påverka honom för all framtid. Man kan se hela hans författarskap som en inspirerad mötesplats, där det europeiska och det afrikanska, det skriftliga och det muntliga rör vid vartannat – ibland briserar mötet i blodig konflikt, ibland uppstår en försonad enhet.

Det var med poesins språk som han först orienterade sig i denna situation, och 22 år gammal debuterade han med diktsamlingen ”Raiz de Orvalho” (Daggens rot). Som vuxen har han haft dubbla roller – parallellt med författarskapet har han hela tiden utövat sitt yrke som marinbiolog, något som tillåtit honom att färdas mycket på landsbygden och hålla kontakten med den muntliga tradition som han gärna knyter an till.

Det har med åren kommit att bli ett författarskap där alla viktiga skeden i landets moderna historia finns porträtterade. ”Sömngångarland” utspelar sig under inbördeskriget och utgör den mörka höjdpunkten i hans författarskap. Senare romaner som ”Under frangipaniträdet” och ”Flamingons sista flykt” tar sig istället an maktmissbruket och korruptionen som följde efter fredsavtalet 1992. Över huvud taget märks där en besvikelse som också återfinns på många andra håll i den afrikanska litteraturen under de senaste decennierna – när euforin efter den erövrade självständigheten falnat. Men få beskriver detta skede med en sådan poetisk skärpa som Couto. Samtidigt har han visat sig vara en utmärkt berättare även i det korta formatet, med en rad novellsamlingar.

I Mia Coutos senaste, ännu oöversatta roman ”Venenos de Deus, Remédios do Diabo” (Caminho) – titeln kan översättas med Gudomligt gift, djävulskt botemedel – har granaterna tystnat sedan en tid tillbaka. Den unge portugisiske läkaren Sidónio anländer till det lilla moçambikiska samhället Vila Cacimba. Han kommer för att arbeta på vårdcentralen, men egentligen längtar han efter att få återse mulattskan Deolinda som han lärde känna under en läkarkongress i Lissabon men som nu har försvunnit. Dessutom flyr han liksom hans far en gång gjorde undan en sorts europeisk tomhet. I väntan på att Deolinda ska återvända bekantar han sig med en del människor och deras förflutna, i synnerhet hennes till åldern komna föräldrar. Alla tycks de söka ett botemedel för något, ett botemedel som Sidónio inte kan tillhandahålla.

Liksom i Mia Coutos andra berättelser återkommer de språkliga nybildningarna i den här romanen. Författaren bygger om ordspråk, uppfinner neologismer och förvränger fraser. Det är produkten av ett egensinnigt poetiskt temperament, men också uttryck för den inneboende dynamik som finns i portugisiskan som talas i Moçambique. I mötet mellan det europeiska språket och den afrikanska verkligheten uppstår en särskild kreativ lyster, överraskande och ibland humoristisk. Resultatet blir, för att låna orden av en romanfigurer i en av hans tidigare böcker, ”en annan portugisiska”.

Här finns också den för Couto så karaktäristiska maktkritiken. I Vila Cacimba pågår en valkampanj för fullt. Den lokala makthavaren Alfredo Suacelência styr staden bäst han vill – alltid med en strängt vakande blick över alla eventuella rester från den europeiska kolonialismen, samtidigt som han själv i sin pompösa maktfullkomlighet har anammat dess värsta sidor. I ett träffande satiriskt stycke söker han upp Sidónio i ett märkligt ärende – han vill ha ett botemedel för att sluta svettas. ”Svett är en svaghet hos de fattiga. Och vi, käre Doktor, försöker ju bekämpa fattigdomen, inte sant?”

Maktkritiken är återkommande också i den nya bok ur vilken den första berättelsen om huset med de fullklottrade väggarna vid floden är hämtad. Samtidigt som Couto kan vara skoningslös mot afrikanska makthavare som skyller allt på kolonialismen medan de berikar sig själva på folkets bekostnad, så poängterar han att det finns många sätt att träda in i moderniteten på, och att det inte nödvändigtvis behöver ske genom att kopiera andras modeller av den. Detta knyter an till resonemang som Couto ofta återkommit till genom åren – vikten av att ”tänka poetiskt”, av att anamma moderniteten utan att för den skull överge myternas rikedom. Just en sådan framåtblickande dubbelhet präglar hela Mia Coutos författarskap.

För att beskriva djupet i hans företag tror jag att man måste använda ett ord som i det närmaste tycks ha utrangerats ur samtalet om litteraturen i vårt eget land – visdom. Där är humorn en ständig följeslagare, som en plötslig gemenskap mellan människor i svåra tider.

Eller som det heter på ett ställe i hans senaste roman: ”Kanske är skrattet ett föregående språk som vi har förlorat i takt med att världen upphörde att vara vår.”

Henrik Nilsson är författare och litteraturkritiker.

Böcker av Mia Couto på svenska

Sömngångarland (1995)

Under frangipaniträdet (1997)

Flamingons sista flykt (2002)

Samtliga är översatta av Marianne Eyre och utgivna på Ordfront förlag.