Allt började inte med Viktor Rydbergs ”Tomten” 1881, fast man skulle kunna tro det – dikter om julen hade förstås skrivits tidigare. Dessutom är Rydbergs tomte ingen jultomte, utan en gårdstomte, som vid midvintertid grubblar över människans ändliga liv. Ändå blir det så att jultomten, som visserligen har en komplicerad internationell bakgrund, i sin svenska utformning utvecklas ur den gårdstomte som Rydberg skrev om – och än mer ur den illustration som Jenny Nyström skapade till dikten. Snart blev han också julklappsutdelare, som efterträdare till julbocken.

En hastig bläddring bakåt i julpoesin visar att den snöiga midvinterkyla som härskar i Rydbergs dikt inte bara har sin motsvarighet i vår tids julföreställningar, som trots urbanisering och meteorologisk statistik gärna förknippas med en snöig landsbygd. Kall, snörik och lantlig är inramningen i Johan Ludvig Runebergs ”Julqvällen” från 1833 och Zacharias Topelius ”Ödemarkens jul” (1846).

Dramatiskt gestaltas julbudskapet i Topelius dikt med snöstormen som tjuter kring den ensliga kojan där en fattig familj firar det stora undret. Farfars bibelläsning inspirerar familjens minsting att ge sig ut i ovädret för att själv betrakta Betlehems stjärna. Därute möter han den hungriga vargen, som dock hejdar sig i språnget vid åsynen av den lille, som vädret till trots har upptäckt stjärnan. Den oroliga modern finner de två i bästa harmoni: ”Då stod den blodiga ulfven trygg, / Orörlig, tätt bakom barnets rygg, / Och barnet log emot stjernan.”

Att det dröjde något innan jultomten var etablerad som klappdistributör blir tydligt i Carl David af Wirséns ”Vid juletid” (1887), en tomtefri samling juldikter som annars täcker det mesta, från det kristna budskapet till julklappskommersen, familjesamvaron och medkänslan med de sämre lottade. Illustratören Jenny Nyström har dock inte helt kunnat avstå från sin tomte: på en av de två titelsidorna knackar han på fönstret hos de möjligen något reserverade barnen.

Intressant nog är Wirséns juldikter i hög grad urbana. Så när som på dikten om julottan – dit man förstås tar sig i gott slädföre – utspelar sig de lokalanknutna dikterna i stadsmiljö. Wirsén vände sig till den solida borgerliga publik som hade råd att köpa den vackra boken, men allt är inte glans och lycka. Där finns paret som har förlorat sitt barn, där finns de fattiga små som får nöja sig med att titta på härligheterna i skyltfönstret, vilket ses som förebildligt för ”mig och alla” som har det bättre ställt, där finns ”som en julbild och en påminnelse” bilden av de handikappade barnen på det nyss öppnade Eugeniahemmet. En dikt med den korthuggna uppmaningen ”Gif!” som titel innehåller bland annat följande strofer:

De rika barnen gå i dans och öfverflöd,

Men många små det finns, som längta efter bröd.

Så gifve den, som kan! O öppna, öppna blott

Din mun till vänlig tröst, din hand att göra godt!

Och hvad åt andras barn du glädtigt ger, det få

Till godo visst en gång just dina egna små.

I denna ljufva tid hvar skärf välsignad är

Och af gudomlig nåd förborgad ränta bär.

I denna ljufva tid ur drifvor och ur snö

Du rosor mana kan, som aldrig skola dö.

Tidigare i samlingen har man fått slå följe med paret som är ute för att köpa julklappar åt sina barn – ”En vacker docka, som gör flickan glad, / Åt gossen tennsoldater” – och man har fått en glimt av julträngseln: ”De granna fönster stråla, / Och nipper glittra der och tyger pråla, / Och öfverallt ett brokigt vimmel rörs, / Och vänner råkas och betalning görs, / Ett köpande, ett pratande, ett larm”.

Tolv decennier senare skulle man svårligen kunna hitta detta slags lediga kombination av allt som hör julen till i en kort svit dikter. I själva verket försvinner juldikten mer eller mindre i den form som man kan möta den hos 1800-talspoeter som Topelius eller Wirsén när man kommer in i 1900-talet.

De lantliga jularna finns dock kvar hos poeter med förankring i bondeåret som Karlfeldt och Gabriel Jönsson, som kan skriva med stark känsla för atmosfär om julförberedelser och julstök – båda har exempelvis skrivit om ljusstöpning. I en drastisk formulering låter Jönsson i en av sina julslaktsdikter ytterligheterna förenas:

Nu när stjärnan börjar blinka

borta över Betlehem

riktas sinnet mest mot skinka,

svinets ljuva jättelem.

Om Jönsson där går från andligt till konkret, kan man säga att generationskamraten Hjalmar Gullberg går i motsatt riktning i sina dikter om julnattens under. Flera gånger återkommer Gullberg, i en vardaglig ton och med en vardaglig inramning, till det oerhörda som hände den natten. ”Ett barn är fött idag!” utropar han redan i titeln till den första dikten över temat. Nästa gång skriver han en hel svit, ”Den heliga natten”, och när han en tredje gång återkommer till temat, är det mot en orolig tidsbakgrund. De tre konungarna som denna gång vandrar mot Betlehem möter soldater och ett halvt sönderskjutet stall. Dikten mynnar ut i en redan besvarad fråga: ”Hur vågar han födas / så värnlös och naken, / tre konungars konung / och världens hopp?”

Samma kontrast finns också i Karin Boyes dikt ”Jul 1939” och en förtröstan liknande den som talar ur Gullbergs dikt möter man även här: ”I någon bortglömd vrå / av världen som förödes, / är det ett barn som födes, / ett löftesbarn på halm och strå.”

För andra 1900-talspoeter är det framför allt den magiska julstämningen som lockar. Erik Blombergs dikt ”Före jul” är fylld av lycklig förväntan – en förväntan som är den vuxnes för sitt barns räkning: ”Det blir min pojkes jul i år, / den första jul, som han förstår.” Den vuxne föreställer sig allt som pojken förundrad ska möta: ”granens blanka trolleri” och ”julklappskorgens äventyr”. Och slutraderna visar den vuxne som barn på nytt: ”Det blir den första jul jag får, / min första jul på många år.”

Kanske är julen en högtid då man i ovanligt stor utsträckning kan återknyta till barnet inom sig. Harmoniskt, med stänk av vemod över livets snabba gång, skildras julen hos Gunnar Mascoll Silfverstolpe: ”Här är barndomen tillbaka. / Här är allting nu som förr”, skriver han till exempel i dikten ”Julaftonsmorgon”. ”En minnets fjärran snöjul / drömde jag i stjärnskottsnatt” heter det vackert hos Harry Martinson i en tidig dikt, men långt senare ska han komma att teckna tomten som en skräckfigur som ”tränger storstövlad och med våld in i allas hjärtan”.

Bo Carpelan har i dikten ”Julguden” skildrat det ängslade barnet inför den vanliga tomtefrågan om det finns några snälla barn – vuxna blir aldrig tillfrågade om de har varit snälla, de kan ”skrika och välta gran, / tända eld på hela rummet // och Julguden frågar ingenting, ingenting”.

I mycket av vår tids poesi, där det handlar mer om att ge ordlösa inre processer och tillstånd konkret gestalt och ett språkligt uttryck än att beskriva företeelser och fenomen (visserligen med undertext), kommer inte juldikter högt på listan. Om dikten inte längre ”handlar om” något, utan är ett direkt uttryck för något, saknar till exempel julen bokstavligen ett självklart rum i poesin.

Poesi är ett sätt att se lika mycket som ett sätt att formulera sig – det handlar alltså om en omfokusering. Ett exempel är en dikt av Birgitta Lillpers, där just fokus ligger annorlunda än i den poesi som hittills har nämnts. Att ramen för det inre tillstånd dikten gestaltar är julen får vi veta i den första raden, men det kunde vara vilket tillfälle som helst med förväntad familjesammankomst – ett födelsedagsfirande till exempel. Dikten heter ”Feber” och börjar:

Med små kotor vända åt juleträd

ligger febrigt folk på mjuka yllefiltar

och läser på bokhyllors ryggtitlar läser

förböner

i titlarnas bestämda former och

obestämda sammanhang

Att vårt julfirande är en tacksam måltavla för ironiska betraktelser har framför allt dagsvers- eller därmed besläktade poeter upptäckt. ”Månne tomten blir lycklig av skinka? Månne änglarna tycker om gröt?” undrar Alf Henrikson och i samma anda skaldar Tage Nilsson: ”Tänk på tomten som du matar / med den gröt han säkert hatar.” Resonemanget om det satsade kapitalets himmelska ränta i jultider hos Wirsén har sin moderna motsvarighet i Jacques Werups avigvända betraktelse: ”Nu är det jul igen, / ju mer vi köper / bort döden, desto mer lever vi / utanför verkligheten.”

En aning om spännvidden i julpoesin ger två dikter av Sonja Åkesson. I den tidiga ”Julminne” är det som så ofta barnets perspektiv man möter med den atmosfärtäta julstämningen på en liten lantlig järnvägsstation – allt visserligen karakteristiskt Åkessonskt och föga traditionellt utformat. Något decennium senare skriver hon ”Julräkning”, som helt enkelt är en frenetisk parodi på en komihåglista, där man hittar till exempel ”Mormors mumskorv / Mormors kallsvin / Mormors fårlår / Mormors jubelsylta”.

Man får inte glömma att det mesta av julens poesi är avsedd att sjungas, från ”Stilla natt” och ”Hej tomtegubbar” till ”Betlehems stjärna” och ”Nu är det jul igen”. Ny och sångbar julpoesi dyker upp då och då, som den grovhugget ömsinta ”Fairytale of New York” (på svenska ”En julsaga”).

Inte minst vissa av de vackraste julsångerna talar om julen som något världsomspännande – ”Adams julsång” (”O helga natt”), ”Mary’s Boy Child” eller ”Nu tändas tusen juleljus” – fast julen trots allt är en högtid med begränsad utbredning. Men för den som ser julens budskap i till exempel ”Adams julsång” som giltigt för alla och en garant för människans odödlighet oavsett tro, är julen förstås en realitet som gäller även den som inte firar jul.

Därmed önskar jag alla en God Jul – efter egen smak och egna önskemål.