Tomas Tranströmer sitter vid flygeln. Han visar oss en något sliten bok med svarta pärmar, One handed. A guide to piano music for one hand. Den är sammanställd av Donald L Patterson och innehåller över 2100 musikstycken skrivna för att utföras med ena handen, här finns stycken för vänstra handen eller för den högra.
Tranströmer, förlamad på höger-sidan efter en stroke, lägger den vänstra handen över tangenterna och spelar ett impromptu av den ryske kompositören Reinhold Gliére. Fingrarna glider vant över tangenterna, känseln och känslan finns där. Musiken fyller rummet med den vackra utsikten över Stockholms inlopp. Vi som lyssnar är fotograf Dan Hansson och undertecknad då vi besöker Monica och Tomas Tranströmer i deras hem på Stockholms söderhöjder.
Tomas Tranströmer ska fylla 80 år och födelsedagen i april omgärdas av visst ståhej: bokutgivningar, tv-inspelningar, mottagningar och framträdanden. Det låter som väldigt mycket uppmärksamhet för en människa som verkar genuint anspråkslös. Men med det stoiska lugn och tålamod som omger familjen, säger Monica Tranströmer: ”Man måste bestämma sig, antingen tidigt säga att man kommer att vara bortrest den dagen eller så får man ställa upp – men när familjen ska hinna fira vet jag inte”.
Vi ville också delta, men göra något annat. Många är de analyser och visdomsord som skrivits om poeten Tranströmer: böcker, essäer, vetenskapliga avhandlingar, biografiska utkast. Det är allt i sin ordning men den här gången ville vi i bilder fånga ett utsnitt liv, det vardagliga och livets små plikter och glädjeämnen. Under några veckor följde Dan Hansson Tomas Tranströmer, i hemmet, på promenader, hos sjukgymnasten, på Prins Eugens Waldemarsudde.
Men bilden av poeten Tomas Tranströmer blir bara komplett då vi får ta del av själva poesin – det uttryck som fängslat så många läsare här hemma, som internationellt. Bilderna togs för sig och därefter valde vi dikter, inte för att de ena skulle illustrera det andra, snarare för att skapa en stämning, en associationsrik helhet.
April och tystnad
Ur Sorgegondolen (1996)
Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.
Det enda som lyser
är gula blommor.
Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.
Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.
Till vänner bakom en gräns
Ur Stigar (1973)
I
Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled bort till sist genom natthimlen.
II
Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!
III
Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.
I
Ur Östersjöar (1974)
Det var före radiomasternas tid.
Morfar var nybliven lots. I almanackan skrev han upp de fartyg han
lotsade –
namn, destinationer, djupgång.
Exempel från 1884:
Ångf Tiger Capt Rowan 16 fot Hull Gefle Furusund
Brigg Ocean Capt Andersen 8 fot Sandöfjord Hernösand
Furusund
Ångf St Pettersburg Capt libenberg 11 fot Stettin Libau
Sandhamn
Han tog ut dem till Östersjön, genom den underbara labyrinten av
öar och vatten.
Och de som möttes ombord och bars av samma skrov några timmar
eller dygn,
hur mycket lärde de känna varann?
Samtal på felstavad engelska, samförstånd och missförstånd men
mycket lite av medveten lögn.
Hur mycket lärde de känna varann?
När det var tät tjocka: halv fart, knappt ledsyn. Ur det osynliga kom
udden med ett enda kliv och var alldeles intill.
Brölande signal varannan minut. Ögonen läste rätt in i det osynliga.
(Hade han labyrinten i huvudet?)
Minuterna gick.
Grund och kobbar memorerade som psalmverser.
Och den där känslan av ”just här är vi” som måste hållas kvar, som
när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas.
En blick i maskinrummet.
Compoundmaskinen, långlivad som ett människohjärta, arbetade
med stora mjukt studsande rörelser, akrobater av stål, och dofterna
steg som från ett kök.
Ansikte mot ansikte
Ur Den halvfärdiga milen (1962)
I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.
Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.
En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.
