Året var 1995. Den då 25-årige ­poeten Bob Hansson klev upp på scenen på Grimsholmen utanför Falkenberg. Han var en av tolv poeter som anmält sig till Sveriges första mästerskap i estrad­poesi, så kallad poetry slam.
Två år senare bildades ett svenskt landslag av de fyra SM-vinnare som korades på ett fullsatt Folkets hus i Rinkeby.
Sedan dess har antalet slam­poeter i Sverige ökat stadigt. Vid årets SM i Sala i maj tävlade 72 poeter i 18 lag.
– Det blir hela tiden fler orter som ordnar poetry slam. Just nu händer det mycket i Skåne, medan läget är ganska konstant
i Stockholm, berättar István Molnár, en av eldsjälarna bakom den nya poesiscenen vid Stockholms universitet.

Här ska olika slamgrupper tävla varannan torsdag hela hösten. Och på tisdag drar poetry gangbang igång för femte året i rad på restaurang Rabarber i Vasastan. Det är en form av slampoesi, fast med mindre strikta regler. Arrangören Patrick El-Hag är själv förvånad över det ständigt ökande intresset.
– En förklaring är kanske att det ofta är väldigt roliga kvällar. Estradpoesi är ju granne med stå-upp, säger Patrick El-Hag.
Att publiken dessutom så lätt kan delta själv, både genom att rösta och genom att framträda, bidrar också till framgångarna, tror han.
– Vågar man inte ställa upp första gången, kanske man anmäler sig till nästa tillfälle.
Varje vecka koras en vinnare som går vidare till finalen om tio veckor. I år funderar Patrick El-Hag på att låta publiken ropa ut sina åsikter i‑stället för att använda röstsedlar under finalen. Allt för att höja stämningen.

Alla gillar inte att man tävlar i ­poesi, men Patrick El-Hag bryr sig inte om kritiken.
– Det här är ett sätt att göra ­poesi mer lättillgängligt och att låta människor med samma intressen mötas. Om det sedan är kultureliten eller hiphoppare på scen spelar ingen roll.
Även István Molnár tycker att skillnaderna mellan estradpoesi och de mer etablerade poeternas uppläsningar överdrivs.
– Det handlar om olika typer av poetiska uttryck. Jag brukar bjuda in folk från båda lägren till olika happenings, bara för att visa att det egentligen inte är någon skillnad.
Många etablerade poeter som Bruno K Öijer och Bob Hansson är utmärkta estradpoeter. Andra får sådan smak på att uppträda att de till slut nästan föredrar det framför att ge ut diktsamlingar, påpekar István Molnár.
Lyrikutgivningen i Sverige är svår att mäta. Någon nämnvärd ökning handlar det troligen inte om. Men på scener runt om i landet är intresset stort även för den mer traditionella poesin.

I dag inleds en poesifestival, som arrangeras för andra året i rad av poesitidskriften Ars Interpres, runt om i Stockholm. Över 20 poeter från hela världen väntas hit.
– Svenskarna läser mycket poesi jämfört med andra länder
i Europa, säger tidskriftens ryske redaktör Alexander Deriev, som inte gärna vill kopplas samman med tävlande slampoeter.
– Poesi är för seriöst för att behandlas som lättsam ståuppkomik.
Om en dryg månad är det också dags för Stockholms internationella poesifestival på Dramaten. Premiäråret 1996 hölls festivalen på Elverket. Nu krävs hela Dramaten för att rymma publik samt alla gästande poeter och övriga artister.
Även denna festival, som räknas till Europas största poesifestivaler, arrangeras av en kulturtidsskrift, 00-tal.
Chefredaktören Madeleine Grive drog igång ståupp-poesi på Kulturhuset redan på 80-talet. Hon har inget emot att andra tävlar i poesi, bara hon slipper ansvara för det.
Enligt henne sysslar Stockholms internationella poesifestival inte med estradpoesi – med några få undantag. Samtidigt medger hon att man bara bjuder in poeter som kan och vill framträda på scen.
– Vi har väldigt höga kvalitetskrav. De flesta av de poeter som uppträder hos oss har redan blivit publicerade. Många estradpoeter blir aldrig utgivna, säger Madeleine Grive.