Vid sidan av det experimentellt och estetiskt spektakulära skrivs det en hel del gärna kortradig, lätt aforistisk eller anekdotisk poesi – ett slags språkliga koncentrat enligt väl beprövade recept med huvudsyftet att förmedla erfarenheter så komprimerat som möjligt.

Birgitta Maria Storgårds tredje diktsamling ”Bara en grind som lutar mot skogen” hör hemma i den kategorin med sina lagom tillspetsade dikter om – med baksidestextens formulering – ”händelser och vardagsföreteelser som tillsammans formar bilden av ett liv”.

Någon komplicerad undertext eller avancerad gestaltning är det sällan fråga om i dessa dikter om utanförskap, relationsproblem, naturupplevelser och barndomsminnen, men emellanåt formuleringar av tänkespråkskaraktär med en viss skärpa: ”Den som brast/ har/ brustit./ En som böjer sig/ kan/ omma igen.”

Någon gång kan ord och fraser utsättas för en verbal virvelstorm, som ger språket nya brottytor och friska infallsvinklar för tanken, som i dikten ”Anställningsintervju”: ”Det här är orätt höstack./ Innan du sålt smöret/ har det smält./ Pengarna är våra.”

De anförda citaten antyder också, vilket inte är så ovanligt i detta slags poesi, ett levande trots mot sakernas tillstånd – en motståndsenergi som markerar att man inte låter sig kuvas. Denna energi späds ibland ut av den lite spänningslösa utformningen av framför allt de längre dikterna, som kan bli en smula pratiga.

Säkert har denna poesi många läsare som där kan känna igen egna tankar och erfarenheter – en lika beprövad funktion hos poesin som det recept Storgårds dikter i huvudsak följer.