Varför debuterar du med en diktsamling?

–För att det är poesi som jag alltid har skrivit och för att det är den uttrycksform jag känner mig mest bekväm med. För mig innehåller poesin alla andra konstformer, både musik, bild, berättelse och även scenframträdande.

Var det enklare eller svårare än du trodde att bli publicerad?

–När man tänker på hur många som försöker så... Jag skickade in något verkligen ofärdigt för många år sedan. Men den här nya skickade jag in till flera förlag och Albert Bonniers tackade ja.

Hur kändes det att bli refuserad för den första?

–Nja... Jag fick ett positivt och uppmuntrande svar.

Har du gått skrivutbildning?

–Nej, det har inte känts aktuellt. Jag vill låta mitt skrivande ta tid och jag låter i regel inte andra läsa förrän jag känner att allt är klart. Och jag gillar att jobba i smyg. Skrivarskolor är säkert skitbra. Men jag vill komma fram till saker om mina texter på egen hand.

Många säger just att skrivarskolorna ger tid att skriva. Hur har du fått tid?

–Jag gick en konstskola, Gerlesborgsskolan i Bohuslän, i två år istället. Och där skrev jag mest! Dessutom har jag läst filosofi och lite sådant på universitet. Det har varit skenaktiviteter som har möjliggjort arbetet med den här boken.

Hur känns det att folk nu kan läsa det du har skrivit?

–Det är dubbelt. Jag vill ju att folk ska läsa, jag vill kommunicera med mina texter. Samtidigt finns det något väldigt obehagligt i att bli värderad in och ut för något som man har hållit på med i hemlighet under lång tid. Så det är en märklig situation.

Din bok är bara 60 sidor, när kände du att du var klar?

–Det känns i kroppen när helheten sitter och det inte finns något mer att ändra.

Ser du dig som en författare nu?

–Ja! Det har jag gjort tidigare också, sedan 15-åringens hybris.

Att vara poet är inte precis en lukrativ bransch, blir nästa bok en deckare?

–Nej, det blir en ny diktsamling. Jag håller mig till det som jag kan.