Vintersvettig och med en flaska vin i fickan dyker jag upp på födelsedagsfesten, lite sen, och förväntar mig någon form av salongsberusat mingel. Istället sitter femton av mina vänner blick stilla på golvet framför tv:n i den lilla ettan, andlöst koncentrerade, och innan jag riktigt hinner förstå vad som händer skriker någon ”SEVILLA!” och får beundrande dunkar i ryggen och alla skålar i rödvin. I rutan fyrar Ingvar Oldsberg av ett gött Göteborgsleende och husbandet får feeling. Det är På spåret.

Något har hänt den senaste tiden. Helt plötsligt älskar normalhippa, hyfsat unga innerstadsbor På spåret. När jag loggar in på Facebook en vanlig fredagkväll har varannan person något På spåret-relaterat som statusuppdatering. En kompis brukar muttrande beklaga att inga barer visar På spåret på storbild.

Kanske är det inte så konstigt. Gubbtrenden är knappast ny, rockbanden blir allt skäggigare i allt yngre ålder (se Fleet Foxes), och härom månaden köpte min 65-åriga pappa nöjt en gubbkeps på Söderhipsterbutiken Grandpa. Men att en snustorrt ordvitsande geografitävling skulle få det här genomslaget i min närhet hade jag ändå inte väntat mig. Generation on-demand, som är van att ha all världens kultur en mp3-blogg-klickning bort och som är mer diversifierad än någonsin, har äntligen hittat något att samlas kring – och det är gammelmans-tv. Underhållning fullständigt befriad från all den ironi och post-ironi vi vuxit upp med.

När På spåret, Antikrundan, och Spanarna i P1 började sändas för ett par decennier sedan var en trivsam Oldsberg allt Sverige hade i nöjesväg. Det var så klart torftigt, och jag är inte säker på att 2009 års gammelmanstrend är en positiv utveckling. Kanske är den snarare ett uttryck för regression; i lågkonjunktur söker vi oss tillbaka till en simplare tid där en limerick var höjden av humorskärpa och där en ordvits var en ordvits. Vi kryper in i statstelevisionens trygga livmoder och väntar på bättre tider.