London Brooklynbandet Grizzly Bears nya album Veckatimest läckte i veckan. Det här är inte på något vis en kioskvältande världsnyhet. Men, rent rockjournalistiskt, borde det vara det.
Redan förra fredagen pratade vi ju om Pirate Bay-rättegångens bieffekter men vad jag inte berörde var hur jag som musikskribent egentligen förväntas förhålla mig till var och hur jag hittar den musik jag skriver om här i Svenska Dagbladet.
Grizzly Bears alldeles eminenta nya skiva är ett bra exempel. Tre månader innan den ges ut lever den ett helt liv på hundratals bloggar och entusiastiska internationella diskussionsforum.
Givetvis sker detta långt innan några promos har skickats ut och jag har läst hundratals – mer eller mindre initierade eller välformulerade – omdömen om varenda sång och textrad på den.
Så som ordförande i Rockjournalister Utan Gränser är det givetvis en del av mitt uppdrag att berätta för dig om Grizzly Bears album nu. Inte sen. Och i den grävande rockjournalistikens namn fanns den förstås även i mitt Itunesbibiotek några minuter efter läckaget.
De senaste åren har den traditionella musikjournalistiken betett sig som en uppgiven och förvirrad elefantkyrkogård som lydigt väntar in utlysta ”releasedatum” och författar sina ”skivrecensioner” när albumet ”nått konsumenten”.
Själv har jag lyckligtvis tillgång till det här utrymmet där jag inte behöver tänka i sådana banor. För aldrig tidigare under mina 20 år som professionell kritiker har det känts så relevant med vad man kanske bör kalla ”en fri musikjournalistik”; som kan dra personliga röda trådar genom en ständigt föränderlig musikhistoria ända fram till just, säg, Grizzly Bears Veckatimest och hela vägen tillbaka igen.
Känslan av vart musikjournalistiken måste ta sig just nu är snarlik den jag hade när jag som 14-åring rusade runt i Stockholms skivbutiker på ständig jakt efter nya sjuor med Josef K och Marine Girls eller när house-explosionens white label-tolvor i slutet av 80-talet svalde all ens vakna tid.
Och jag måste säga att jag älskar det.
