Toronto Skådespelaren Peter Ustinov kallade en gång detta kanadensiska mini-Manhattan för ett New York styrt av schweizare. Att döma av den välorganiserade filmfestival jag besöker stämmer påståendet bra.
Festivalen har på senare år blivit en av världens viktigaste eftersom Hollywood ser den som en plattform för att lansera Oscarsnackisar på. I fjol gick Slumdog millionaire från publikpriset i Toronto till åtta statyetter i Los Angeles. I år tror man på den Oprah Winfrey-producerade filmen Precious som handlar om en svart tonårsflicka i Harlem – en överviktig analfabet som blir gravid med sin egen pappa. Två gånger.
Själv gör jag dock som alltid på de stora festivalerna: sänker blicken till de till synes små filmerna i det enorma utbudet. I Toronto hittar man dem i Discovery-sektionen som består av långfilmsdebuter från hela världen – Farväl Falkenberg fick sin premiär här 2006. I år är det enda bidraget från våra breddgrader norska Margreth Olins Engelen, ett rått och komplext porträtt av en missbrukande kvinna, spelad av Maria Bonnevie, som lämnar bort sitt barn.
På nätternas industrimingel bildar det samtida filmklimatet en mur av kött: distributörer, regissörer, festivaldirektörer, filminstitutsfolk, producenter. De dansar en gammal försäljningsdans och många blir allt mer nervösa. En Oscarsnackis som Coen-brödernas A serious man har redan sitt svenska premiärdatum. Men de små filmerna – och de blir bara fler – får allt svårare att gå upp på bio utanför festivalkarusellen, och jag kan knappt se en Discovery-film nå den svenska biopubliken. Kanske att Bonnevie kan sälja Engelen, eller att någon distributör tror på den smarta brittiska kidnappningshistorien The Disappearance of Alice Creed.
Samtidigt händer det saker, och den optimistiska sidan av industrin märks mer för varje festival. På en bar – med det underbara namnet Bovine sex club – träffar jag Efe Çakarel. Han driver on-line-cinemateket The Auteurs där man i USA kan se allt fler festivalfilmer för en spottstyver. Çakarel förklarar urskuldande att länder som Sverige inte är prioriterade när han efter gammal affärsmodell måste beta av rättigheter per territorium, men lovar att det kommer att börja hända saker även hos oss snart.
Nu är ekvationen inte löst för det. Hur ska publiken hitta till filmerna? För, nej, dagstidningar köper inte artiklar om små debuter från Columbia. Çakarel sätter sin tillit till det snabbt växande sociala nätverk som finns på sajten.
Och förhoppningsvis har han rätt i att den intressanta filmens framtid, oavsett visningsform, finns där den alltid har funnits. I passionerade samtal cineaster emellan – vare sig de förs på en filmfestival eller via en dator.
