Jag hade aldrig tidigare hört talas om Christoper Reid när jag i tisdags gick in på Daunt Books i Holland Park och köpte hans diktsamling A Scattering. Jag ville egentligen bara läsa det som Costa Book Awards-juryn ansåg vara en starkare läsupplevelse än Colm Toibins mästerliga roman Brooklyn.
Det är inte så underligt att jag inte var bekant med Reid innan den här utnämningen. A Scattering gavs ut i slutet av förra vintern och hade fram tills prisutdelningen köpts av färre än tusen personer.
Reids bok handlar om sorgen efter att hans fru (tv-skådespelerskan Lucina Gane) dog av en hjärntumör för fyra år sedan.
Det må låta respektlöst, men böcker om ens livspartners bortgång är en slags litterär motsvarighet till skräckfilmer. Man tar sig an dem med vetskapen att det här kommer att bli plågsamt men kan inte låta bli.
Jag vet inte hur det började. Det kan ha varit med Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, men troligare att det var Ted Hughes Birthday letters. Eller så var det Raymond Carvers avskedsdikter till sin fru, Tess.
Jag läser dem för att det är här, om någonstans över huvud taget, som den där frågan som Bruce Springsteen fortfarande vrålar – I wanna know if love is real – faktiskt besvaras.
Christopher Reids dikter utspelar sig inte i en rastlös Buick eller Cadillac; ingenting finns ju någon annanstans. Någon annanstans finns bara ingenting. Det finaste och viktigaste i livet finns just här, i stolen på andra sidan köksbordet. I äggskalen hon alltid lämnar i en liten hög på bordet i stället för i äggkoppen.
När jag var 14 räckte det med att någon i ett band hade en eftersträvansvärd frisyr, när jag var 15 behövde man bara säga att man älskade northern soul, fyllda 16 var inget viktigare än ett politiskt engagemang.
Tio år senare skulle sånger och böcker enbart handla om kärlek, vid 35 om skilsmässor, uppbrott och en andra chans.
Nu?
Kanske är det för att jag lever i en avundsvärt lycklig tvåsamhet, men nu är det bilden av badrumsvågen i Reids lägenhet i Camden Town efter hans frus bortgång som gör det. Den som bara står där. Oanvänd.
Och raden som i förbifarten nämner en parfymflaska från Issey Miyake vars kork ingen längre glömmer bort att skruva fast när hon har bråttom.
Likt badrumsvågen står den bara där.
Precis som makens skor i Didions hall i Ett år av magiskt tänkande. De som hon vägrar kasta, om han skulle komma tillbaka.
I dikten Afterlife promenerar Reid, en övertygad ateist, förbi sjukhuset dit hans fru donerade sina organ för forskning.
Där bor min döda fru, skriver han.
Hoppas de är snälla mot henne.
