Den bok om fildelning som Sam Sundberg och Anders Rydell ger ut är en i god mening amerikansk sådan. Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood beskriver ett rykande aktuellt fenomen, i berättelsens rafflande form, med hjältar, skurkar och en serie spännande strider mellan pirater och antipirater som alltid, ofrånkomligen, slutar på samma sätt: antipiraterna får se sina planer sjunka i kölvattnet av den tekniska utvecklingen. Samtidigt når de framgång efter framgång i lagstiftningsarbetet och nu, slutligen, i den episka rättegången mot Pirate Bay som svävar över boken som en ständigt närvarande aktualitetsande.

Men vem är det egentligen som spelar huvudrollen i dramat? Är det upphovsrätten eller tekniken? I Sundberg och Rydells skildring strålar mycket av berättelserna samman i den kommande rättegången och det avslutande, melankoliska stycket om hur piraterna visas ut från justitiedepartementet utan att få träffa justitieministern lämnar läsaren med en känsla av att det är i rättssystemet som berättelsen finner sin upplösning.

Fram till det kapitlet är det emellertid tekniken, och unga teknikentusiaster, innovationer och utvecklingen av globala informationsnät som spelar huvudrollen. Spänningen mellan teknik och rättsregler är en av de spännande konfliktytorna i boken. I diskussionen om upphovsrätten återfinns ofta just denna fråga: ska något vara tillåtet bara för att det är tekniskt möjligt? Går det att stoppa den tekniska utvecklingen med rättsliga medel, eller kanske i alla fall att styra den så att den jämkar sig med gällande rätt?

Det är inte en ointressant fråga.

När Sundberg och Rydell konstaterar att piraterna inte bara är intresserade av tillgång till film och musik, utan att det finns något annat som driver dem, en ideologi, snuddar de vid den frågan. Vad är det för ideologi? Det handlar ju uppenbarligen inte om en lättjefull gratisideologi; författarna skildrar med all önskvärd tydlighet hur mycket tid och arbete piraterna lägger ned på sin övertygelse.

Visst, det finns säkert de som bara laddar ned för att det är enkelt – det visar ju alla undersökningar. Men i allt detta finns också en tydlig ideologisk övertygelse om... Ja, om vad?

Ett svar på den frågan ger Sundberg och Rydell när de konstaterar att det finns en passion för fri informationspridning och kultur. Inte gratis, nota bene, utan fri – som i öppen eller utan kontroll. Inget är gratis.

Att leta låtar på Pirate Bay, vänta på nedladdningar och ibland bara få halvdan kvalitet är kostnader som i vissa fall säkert lätt skulle vägas upp av den lilla pengen som du behöver betala på Itunes Store. Men dessa nackdelar är ett pris som många accepterar, i vad som mest liknar en mikrosocial sabotagehandling. Ett litet motstånd, mot vad tydligen många av de intervjuade ”vanliga användarna” upplever som en ansiktslös industri som stämmer sina kunder och allierar sig med makten.

Här finns ytterligare en problematik, som boken rör vid men inte gräver i. Detta är ju inte ett spel mellan pirater och antipirater, eller åtminstone inte bara ett spel mellan dem. Här finns ju också upphovsmännen, ofta skymda av förlag och andra kommersiella aktörer. Sundberg och Rydell skildrar hur problematiskt det blir för musiker, författare och andra, som ju vill nå sin publik, bli lästa, lyssnade till och naturligtvis också kunna leva på sitt arbete.

Att balansera dessa värden i en tid då den hand som fött dem också örfilar de människor som de vill nå är allt annat än lätt. Vissa vänder sig – som Courtney Love – mot en industri som hon menar blivit så girig att den glömt artisterna. Andra ställer sig på barrikaderna för ny lagstiftning, mer poliser och rättegångar, som Lars Ulrich.

”Piraterna” visar att rättegången mot Pirate Bay är en del av ett större historiskt mönster, där varje seger för upphovsrättsvännerna vänds i en grotesk förlust och där det kanske börjar bli dags att fundera på vad själva striden kostar samhället – rättsligt, ekonomiskt och ideologiskt.

Napster förlorade rättegången mot musikbolagen. Har upphovsrätten råd med en sådan seger till?