Förra veckan vittrades blod på de sociala medierna. En stor artikel i granntidningen av författaren och krönikören Bengt Ohlsson fick medievärlden (i alla fall den del av den som förekommer på Facebook och Twitter) att vällustigt blotta tänderna. Vad texten handlade om? Tja, mest om rätten att få vara höger fast man är kulturarbetare.

Jag vet inte om jag tycker att just den åsikten är så originell (jag känner personligen rätt många kulturarbetare som har högeråsikter och röstar blått) att den motiverar en tre sidor lång krönika i en dagstidning. Men den poäng som Bengt Ohlsson ändå hade med sin text handlade om det i medievärlden ständiga flockhetsandet och den alltid underförstådda konsensusen. Det illustrerade sig i hög grad självt i de reaktioner på artikeln som följde på sociala medier både från vänster- och högerhåll. Ingenting livar upp medierna – och kulturarbetare – så mycket som ett äkta kulturbråk där goda och de onda är tydligt utmärkta.

De som stod åt höger jublade naturligtvis över Ohlssons artikel – äntligen någon som vågar ta bladet från munnen! – och passade gärna på att lägga in några extra brasklappar om den förhatliga kulturvänstern. Reaktionerna från vänster pendlade mellan att vara kränkt och raljant, men i retorik och förutsägbarhet var de närmast identiska de som kom från högerhållet. Stämningen piskades snabbt upp och blev allt hätskare. Det var i sanning de snabba slutsatsernas dag, och också den typen av dag då sociala medier visade sig från sin allra fulaste och mest onyanserade sida. Till slut fick hela debatten mig att associera till den gamla Monty Python-sketchen om mannen som vill köpa sig ett gräl, men som slutar med att han reklamerar grälet för att det inte innehåller tillräckligt varierade argument. Det här var definitivt en debatt man ville reklamera. Ett slängande fram och tillbaka med samma gamla utnötta fraser, dessutom en dyster påminnare om att politiska åsikter i dag verkar handla mer om social tillhörighet än om faktisk ideologi.

Jag är en stor vän av Facebook, och får dagligen stimulans av både intellektuell och underhållande karaktär därifrån. Jag uppskattar den vildsinta blandningen av politiska diskussioner, kattungar, existentiella frågor och maträtter. Jag uppskattar också att klimatet ofta är vänligare och mindre uttalat karriäristiskt än det är på Twitter. Men tyvärr är det ju också så att alla de sociala medierna befrämjar den sortens svartvitt tänkande, den sortens ständigt pågående skyttegravskrig som alldeles för mycket av kulturklimatet redan är uppbyggt kring. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till det många gånger. Ett medieklimat där idealet är att uttrycka sig i smarta och slagfärdiga enradingar leder gärna till att man skriver innan man tänker.

Efter att ha läst Bengt Ohlssons artikel och följt reaktionerna efter den, känner jag mest en stor trötthet och en längtan efter en annan sorts samtal. Ett samtal som bygger mer på eftertanke och nyanser än på cynism och antagonism. Jag vet att det är en fruktansvärt omodern åsikt, men kan inte alla helt enkelt bara vara lite snälla?