”Vår festival bygger på och handlar om människors identitet, det går djupare än ett intresse för musik eller party” (ur Pride-festivalens program). Ibland försöker jag sätta mig in i hur outhärdligt det vore att vara sjutton år, bosatt i en Stockholmsförort och homosexuell. Detta ibland infinner sig dock bara en enda gång om året, alltid exakt samtidigt - när jag har tagit del av programmet för ännu en Pride-festival.
Varje år läser jag arrangörernas ord om hur Pride handlar om identitet och djup. Och vad den ens skulle ha med musik att göra har jag ingen aning om. Det är 80-talsmaskerad med Lill-Marit och Anki Bagger, det är schlagerafton med Kikki Danielsson, det är ironiska dansband, lika ironisk linedance, spelmanstämma med Åsa Jinder och så – kors i taket! - BWO och RuPaul
Det har inte hänt någonting sedan Village People.
Det ska för evigt vara 1986.
Som betraktare är skillnaden mellan Pride och Uriah Heep och Saxon på Sweden Rock Festival helt obefintlig, förutom att Sweden tar sin publiks behov på betydligt större allvar.
Pride-festivalen är ett status quo som inte vill röra sig framåt en milimeter. Det allra märkligaste är att musikvärlden, och en just ganska seriös del av den, är mer uttalat gay än någonsin tidigare. Och den är det just på det sättet Pride-arrangörerna hävdar att deras festival skulle vara. Artister vars hela väsen – från musik och text till varenda ord de säger i intervjuer och hur de klär sig – är en källa till identifikation.
The Gossips Beth Ditto skriker från varenda hustak – och i sin krönika i The Guardian - om hur härligt det är att vara flata. Final Fantasys sublima Owen Pallett är en lika internationell som intelligent gayikon överallt. Utom på Pride. Sångaren i miljonsällande The Feeling likaså, Stephin Merritt i Magnetic Fields, chefsideologen i isländska landskapsarkitekterna Sigúr Ros, Joel Gibbs kanadensiska Hidden Cameras, Bloc Partys Kele Okereke och, förstås, den flamboyanta Rufus Wainwright. Alla är de moderna homosexuella män (och en gigantisk kvinna) och är det på kompromisslöst egna villkor, väldigt långt från den svenska gayelitens kroniska 80-talstrams.
Är det inte något som gått lite fel med gayvärldens prioriteringar när tidningar som Mojo och Uncut – vars läsekrets är svårt heterosexuell, 99-procentigt manlig och sällan en dag under 49 år gammal - uppmärksammar och supportar en så gay artist som den vackra brittiska Burberry-modellen Patrick Wolf? Och dessutom tillåts göra det i flera år innan, säg, svenska QX upptäckte honom?
Antony & The Johnsons är kanske det tydligaste exemplet i genren. Trots Antonys bakgrund på New Yorks bastuklubbscen, peruker och torch songs i falsett.
Men på Pride – som handlar om djup och identitet – kan man istället spela dildokubb och ta knullborgarmärket.
