Betyg: 4 av 6
De brittiska veteranerna - som hade en mycket framgångsrik karriär tillsammans från 1959 fram till 1968 - har återförenats några gånger för enstaka konserter men nu tar man alltså farväl av fansen med en turné som sträcker sig fram till i mars nästa år.
För att vara ett tillbakablickande veteranband ute på sin sista turné är det en pigg samling herrar som fyller Globen. ”Är det inget på tv ikväll?”, skojar den 69-åriga Sir Cliff inledningsvis och får ett samfällt artigt skratt av sin, till stora delar, nästan jämnåriga publik.
Kvällen utvecklar sig på exakt samma genomtrevliga sätt, med rockiga popbagateller som alla känner igen och noga inövat trivsamt mellansnack om listettor - det är faktiskt ett evinnerligt tjat om a-sidor och b-sidor och singlar som åkte upp och ner på listorna - och små oförargliga anekdoter. Gitarristen Hank Marwin, som är ett nästa lika stort namn som Cliff Richard, är lite roligare, på musikers speciella sätt, och skojar vid upprepade tillfällen om mannen som kommer in med gitarrer till honom och mikrofoner till Sir Cliff. ”Ni kanske undrar vem mannen i svart är”, säger han och tillägger ”det gör vi också”.
Konserten är ganska lång, ungefär tre timmar inklusive paus, men tappar bara fart under en kort opluggad del. Låtarna är korta - majoriteten ligger på två minuter och trettio sekunder - vilket gör att man aldrig hinner tröttna. Upplägget är identiskt före och efter paus. Först några låtar med Cliff Richard & The Shadows, sedan några sololåtar med The Shadows, sedan alla tillsammans igen. Varje gång som Cliff Richard kommer tillbaka på scen har han nya kläder, från en hiskelig rosa kavaj och silverslips till vit kostym med zebrarandig t-shirt.
Cliff Richard har en bra röst som, efter alla år, är intakt och de kvarvarande Shadowsgubbarna - gitarristerna Hank Marvin och Bruce Welch och trummisen Brian Bennett - är stabila hantverkare som tillsammans med tre extramusiker får till det rätta 60-talsgunget. Allra bäst tryck blir det när The Shadows lämnas ensamma med sin intrumentalrock och sköna danssteg. Apache är fortfarande en topplåt och Hank Marvin fortfarande en elegant fingerfärdig sologitarrist.
