Hundra stearinljus spridda över scengolvet skapar en varm och intim stämning på den stora scenen i Uppsala konsert & kongress. Och det är en intim föreställning Laurie Anderson bjuder på. Det är vi och hon, några få instrument samt en fåtölj och en golvlampa. Vi är i hennes vardagsrum där hon har samlat oss för att berätta sina historier.
Med allvarlig röst mässar hon små skruvade berättelser som ofta landar i absurda slutsatser, men som ändå får oss att fundera på tillvaron. Monologerna är välskrivna, väl framförda och ofta roliga. Det kan till exempel handla om Darwins värsta mardröm – påfågeln. Han kan inte få den att passa in i sin evolutionslära – det ska ju vara de starkaste som överlever, inte de som har de mest sirliga och utstuderat vackra stjärtar.
Föreställningen ”Dirtday!” är mer ord än musik. Det fanns en tid under 80-talet då Laurie Anderson nästan blev en skivartist vars musik låg i förgrunden, men även om hon också nu spelar flitigt på sin elfiol och låter förinspelade loopar ljuda, så är det berättelserna som bär föreställningen framåt.
För det mesta står hon bakom sin synthesizer, där hon också har andra hjälpmedel, med små knapptryckningar förvandlas till exempel hennes röst till en pompös mansröst. Det blir en underlig effekt när en dundrade bas ljuder ur hennes späda kvinnokropp. Och när hon stoppar ett litet elektroniskt föremål med sladd in i sin mun så kan hon plötsligt sjunga som en fiol – hennes röst blir bokstavligt talat ett instrument.
Allra mest intimt blir det när hon sätter sig i fåtöljen och bara berättar, utan stöd av musiken. Då handlar det om den cancersjuka terriern Lolabelle som lärt henne mer om kärlek, sorg och döden än vad någon människa någonsin gjort. I gengäld har den lilla hunden fått lära sig att spela piano. Och i det ögonblicket blir vardagsrummets golvlampa en projektionsduk som visar Youtube-klipp av Lolabelles pianoklink. Terriern är milt uttryckt inget vidare på piano, men vi tar ändå både henne och hennes matte till våra hjärtan.
