Vilket underbart uppvaknande! Kvällen innan hade jag varit på Rumänska kulturinstitutet och lyssnat till ett samtal om pessimism och svartsyn i litteraturen. Författare som Thomas Bernhard och E M Cioran avhandlades. Samtalet flöt lite trögt och saknade kanske den svärta jag skulle ha fått energi av. Visst, enstaka citat av dessa mästare i konsten att bringa oss ur fattningen var upplivande. Det kunde ha blivit så bra, här fanns ansatser till ett livaktigt samtal. Men som helhet blev jag nog mest samtalsdeprimerad.

Nästa dag, till morgonkaffet läste jag Sam Sundbergs krönika i denna tidning och upptäckte vad jag dagen innan saknat. Dystert – och fantasieggande – var bara förnamnet. Sundberg pekar på ett stort problem nu och i framtiden, nämligen hur Facebook, Google, Apple och Microsoft samlar fantastiska mängder information om sina användare.

Nog så obehagligt, men det som satte min fantasi i rörelse var det nya EU-direktiv som rubricerats Rätten att glömmas. Tänk att få den ”lagliga” rätten att glömmas, bättre kan väl inte vår nya sköna värld beskrivas – Bernhard och Cioran hade antagligen blivit generade av avund.

Hade jag varit författare hade jag genast börjat skriva på en skildring från ämbetsverket för handhavandet av medborgarnas rätt att bli glömda. Till och med slutscenen kom till mig som ett blixtnedslag: En gravsten där det stod inristat ”Här vilar NN som med lagens hjälp nu har rätten att bli glömd”.

Upprymd återgick jag till Johannes Ekmans betydligt mer seriösa bok Den nödvändiga pessimismen, alltså föremålet för samtalet där förutom Ekman även författarna Martina Lowden och Andrej Tichý deltog.

Boken – med underrubriken Klarsyn och svartsyn i dikt och tanke – är skriven som ett slags motbild i en tid då optimismens frälsarläror tar oss i mental besittning, då språket erövras av pladder, ihålig retorik och tröttsamma reklamlögner. Med sociologen Johan Asplunds ord vill författaren visa på att det finns ett blint och ett seende språk.

Det är författarna som ser, framförallt de som tuggat malört, vilket Ekman visar med en kavalkad av citat. Han skriver närmast som en programförklaring: ”Som en ambition mellan raderna finns lusten att förmedla vad som kallats den existentiella eller humanistiska pessimismens förmåga att ge oss fördjupning och ökad insikt i vår livs- och samhällssyn.”

Håller helt med, bara det inte tjänar som bekräftelse på den egna vantrivseln i samtiden. Klarsyn, hur obehaglig den än är, får inte bli gnäll. Pessimismen och svartsynen som livshållning ska hellre ses som en motståndsrörelse, en tankens och språkets uppror, en inspiration – dessutom ofta med en rejäl dos humor.

Andrej Tichý menade, med hjälp av författaren Ernst Jünger, att pessimism och optimism inte är varandras motsatser. De är snarare utväxter på samma gren, deras motsats är defaitism. Vilket fick mig att tänka på Samuel Beckett, den störste av den moderna litteraturens pessimist. Han deltog som ung i den franska motståndsrörelsen men trivdes bäst senare i livet med att i voltairesk anda odla sin trädgård.