Vem skulle bli förvånad om nästa objekt för Göran Perssons vrede heter Erik Fichtelius?
Vad är det han har gjort, pojken!? Och honom litade jag på…
Vi som har haft så roligt tillsammans!
Efter en vecka med avsuttne statsministern i fokus för alla medier alla tider på dygnet, har vi inga svårigheter att föreställa oss det troskyldigt sårade tonfallet i en sådan – tänkbar – kommentar.
Sveriges Television har – under tio år och med 100 timmar inspelat material – låtit Göran Persson utföra ett spektakulärt självporträtt. Visste han om det? Att den mediehistoriskt sett extraordinära dokumentationen inte skulle komma att bli en politisk-historisk krönika över en statsmannagärning och en tid utan omsider nå tittarna i form av ett personporträtt med extrem exponering av hans eget känsloliv?
”Media är snuskigt…” Kan det bittra konstaterandet, fällt i gårdagens sista del av ”Ordförande Persson”, nu också – tvärt – komma att innefatta SVT:s dokumentärproduktion? Eller är Göran Persson nöjd, nöjd som en speleman när han i vårsolens glans kör traktor över stenarna där barn han lekt? Helnöjd över intresset, belåten över att äntligen ha fått ge offentliga bestraffningar åt Sahlin, Bildt, Schyman, Winberg, Pagrotsky, Olofsson, ja till och med åt sin före detta fru?
Det är mycket vi inte vet, fortfarande inte vet, om Göran Persson – och väldigt mycket vi inte vet om dokumentären. Det har med all sin underhållande uppståndelse varit usel tv i den meningen att programmen väckt betydligt fler frågor än de besvarat. Så här efteråt kan man heller inte annat än reprisera ifrågasättandet av det upplägg som väckte starka känslor när det – i misshugg av Göran Persson – avslöjades 2002; att SVT i hemlighet träffar ett avtal med sittande statsminister om ett i tid öppet men i övrigt slutet samarbete faller inte omedelbart under SVT:s public service-uppdrag – i synnerhet inte som Erik Fichtelius, fram till avslöjandet, parallellt med det hemliga uppdraget fortsatte sin verksamhet som politisk kommentator.
Man bör hålla som sannolikt att det etiska rabalder som virvlade upp då har påverkat Fichtelius när han tillsammans med redigeraren suttit och klippt och formgivit sin dokumentär. Hur? I vilken riktning? I halvlek, efter två timmar, byter dokumentären karaktär; det hagiografiska greppet lossnar till förmån för en något mer ifrågasättande attityd, ett mer normalt publicistiskt förhållningssätt.
Varför? Börjar Fichtelius få kalla fötter? Och hur kommer det sig att han väljer att låta det omfattande slutmaterialet, fyra timmar, handla så uppseendeväckande lite om politik, så pass lite att det inte duger som politiskt dokument, så ynka lite att det egentligen ingenting säger om tidens stora frågor?
Gårdagskvällens fjärde program fullbordade kvartetten som sprängde Perssons chanser till ett eftermäle som en stor statsman. Var det ett överlagt val? Ett ur det stora materialet framvaskat måste och därmed en moralisk förpliktelse av Fichtelius att på allas våra näthinnor fästa bilden av känslomänniskan Göran Persson, han som med grova penslar och grälla färger satiriserar före detta medarbetare och karikerar den omvärld han i stegrande grad känt sig hotad, ifrågasatt, förföljd av. De plötsliga ingivelserna och känslorna styr honom, vilket överraskar hans biograf i det fjärde programmet – långt efter det att vi tittare bitit oss i läppen vid återblicken på den riskabla period vi just genomlevat. Det blir något egenartat och förvänt med den här dokumentären när tittaren i iakttagelse och slutsats gång efter annan liksom ligger före dess skapare. Där sitter vi nu lite till mans med det ofattbaras hand i håret och undrar hur i all världen den här mannen kunde komma så långt som till statsministerposten – och behålla den i tio år?
Jag tycker det är synd. Jag misstänker att Göran Persson, hans tid och den tidens frågor vore värt mer och något annat än så. Och att vi som tittade hade förtjänat betydligt fler svar och ett mer mångskiktat tids- och personporträtt än det som gavs. Kontraktet med tittarna kräver det.
