Hon står där som spröd 19-åring i ett hemmasytt schabrak till balklänning och vrider lite nervöst sina händer. Men så tar hon ett djupt andetag och både skörhet och puffärmar fullkomligt dränks i kraften från hennes röst. Det händer om och om igen, det blir man påmind om bland alla dessa klipp som ett Facebook i sorg länkar till idag, som för att för gott utplåna de senaste årens rapporter av en stjärna mer och mer märkt av missbruk.

Som när hon 1991 i vit mjukisdress, utan vare sig marscherande gladiatorer eller dyra dansnummer, hänför en fullsatt Superbowl-arena med Star spangled banner. Men det är ändå det där första tv-framträdandet någonsin, 29 april 1985 i The Merv Griffin Show, som med ett slags ödets ironi så på pricken kommer att bli en slags återspegling av hennes liv, eller det liv som kunde ha varit.

”Time please be my friend, and let me start again”, sjunger hennes tonåriga jag oförstört. Rader som tillsammans med strofer som ”Maybe there's a chance/For me to go back” blir så oändligt sorgliga så här dagen efter att hon har hittats död, 48 år gammal på ett hotellrum i Beverly Hills.

Sången hon framför är Home, från 1975 års Broadwayuppsättning av Trollkarlen från Oz, då framförd av Stephanie Mills sedan sjungen av Diana Ross. Man kan så klart hävda att den i sitt original inte alls handlar om missbruk, inte om grymma paparazzibilder av en allt mer sargad stjärna, inte om skandalrubriker från den där sista världsturnén.

Men återigen påminns man om det kanske självklara i att lycka inte låter sig mätas i talang eller framgång. Oavsett hur många Billboard-ettor man har haft går det inte att övertyga tiden att stanna upp för att man ska hinna hitta hem.