På en stillbild står ett flertal upplagor av Ming Wong på Fårös steniga strand. Iförd blond peruk och svart hårband inkarnerar han både Liv Ullmann och Bibi Andersson. Det vill säga Elisabet Vogler och sjuksköterskan Alma, de båda huvudrollerna i Ingmar Bergmans mästerverk Persona från 1966.
Bilden är inspirerad av ett besök på Bergmans Fårö. Just nu visas Wongs videoinstallation Persona performa på Bonniers konsthall i utställningen Resan till månen. Cineaster känner kanske igen titeln på Georges Meliès stumfilmsklassiker från 1902 som också syns i utställningen. På Bonniers anspelar den på kärleksaffären mellan konst och film, alltså det faktum att samtidskonsten idag till stor del kretsar kring rörliga bilder.
En av de mest spännande konstnärerna i utställningen är just Ming Wong, som fick sitt internationella genombrott på Venedigbiennalen 2009.
–Persona är en av mina absoluta favoritfilmer, den går rakt på det existentiellt väsentliga med sina frågor om jagets natur, säger Ming Wong.
Påverkad av sin bakgrund i det myllrande mångkulturella Singapore låter han sitt konstnärskap kretsa kring identitet, populärkultur och filmhistorien, ”vårt kollektiva minne”, som han kallar det.
Bergmans Persona är en stramt minimalistisk film om en film, en studie av identitetens väsen och ett av mediets ikoniska konstverk. I Persona performa återskapar Ming Wong bland annat slutscenen där Liv Ullmanns och Bibi Anderssons ansikten sammansmälter till ett – men i hans tolkning är det 24 skådespelares ansikten som tillsammans representerar en global mångfald. Det har att göra med att verket skapades i Queens för att visas på den nyrestaurerade Museum of the moving image, Paramounts gamla studio och därmed filmhistorisk mark.
–Queens är den etniskt mest diversifierade stadsdelen i New York, kanske hela världen. Queens rymmer hela världen, även singaporeaner, förklarar Wong.
När SvD möter honom i ett iskallt Stockholm har han just landat från Los Angeles i vad som ser ut som en alltför tunn jacka. Där hade han bara häromveckan premiär på sitt senaste verk, The making of Chinatown på Redcat, en filial till California institute of the arts.
Även det verket tar avstamp i känd filmhistoria, i det här fallet Roman Polanskis berättelse med bland andra Jack Nicholson, Faye Dunaway och John Huston i rollerna. Ming Wong spelar själv alla tre. Naturligtvis uppstår en extra kittling genom att de ariska ansiktena bytts ut mot ett kinesiskt. Etnicitet och dess samband med vem man blir som människa är ett av Wongs stora teman.
– Låt oss börja i Singapore, det är där jag har mina rötter, det är där min sensibilitet kommer ifrån, föreslår Ming Wong vänligt medan han med mjuka, smidiga rörelser går genom Bonniers konsthall.
Född 1971 växte han upp i ett asiatiskt mikrokosmos. Ett av de områden där Singapores distinkta kulturer tidigt smälte samman var inom den numera nedlagda lokala filmindustrin. Kinesiska affärsmän ägde biograferna och startade filmstudios. Erfarna regissörer och kameramän hämtades i Indiens Bollywood. Aktörerna var muslimska sångare och dansare från Malaysia. De campa 1950- och 60-talsfilmerna, som kunde handla om sexuellt begär, otrohet men även om Islam, blev en tidig inspiration. Ämnen som är knepiga och brännbara för malaysisk-muslimska konstnärer. Men Wongs malajisktalande vänner försäkrade honom att han som etnisk kines hade carte blanche.
–Min strategi är att använda min personliga identitet som ett verktyg för att närma mig och se in i andra gruppers kultur.
